Life of an Åkerspöke

Imorgon åker jag hem igen. Det känns alltid konstigt att åka hem oavsett om det är till Sandviken eller Ulricehamn och alltid har jag fetingångest. Ska jag till Sandviken har jag ångest över att lämna Ulricehamn och ska jag till Ulricehamn så har jag ångest över att åka ifrån Sandviken.

Jag gillar egentligen att resa och jag trivs på tåg, det är avslappande att höra dunket från hjulen och sitta där med sin laptop och titta på en film. Men jag hatar att behöva lämna platser.

Men å andra sidan har seperationsångest alltid varit min grej.

Jag funderar mycket på vart jag ska ta vägen efter skolan i januari. Jag vill flytta någonstans, bo på ett helt nytt ställe och bara börja om igen. Men jag kommer inte orka med att bo på ännu ett ställe för om jag är ärlig så kommer jag inte kunna lämna Borås så det kommer bara bli ännu ett ställe jag pendlar mellan.
(nämnde jag att jag har svårt för att lämna ställen?)

Kanske för Göteborg då, men det räknas ju knappt det är fortfarande nära Borås.

Men jag börjar släppa tanken på att aldrig aldrig aldrig flytta tillbaka till Sandviken. Jag tänker faktiskt på det nu, att jag vill flytta tillbaka (även om jag vet att om en månad kommer jag aldrig vilja flytta från Borås).

Efter fem år har jag lyckats förlåtit Sandviken.

Det är rätt stort.