Life of an Åkerspöke

Jag har ju beklagat mig i bloggen tidigare om vilken seperationsångest jag har.

I M. Night Shyamalan. 

Eller snarare i hans filmer.

Tittade på the Village häromveckan och det är nästan så den puttade ner Lady in the water som min favoritfilm.

Själva filmandet. De plötsliga vändingarna, valet av skådespelare (det faktum att han väljer method actors, fantastiskt. De bästa sorternas skådespelare). Scenografin, detaljerna. Allt så är amazing. 
Och historierna.

Undrar hur det ser ut i hans huvud egentligen? Hans filmer gör alltid att jag har ett behov att filosofiera i några dagar. Till och med "the happening", som var en ganska simpel film egentligen. Det handlade om att växter fick för sig att hämnas på människor. De började utsöndra ett fermon som gjorde att folk helt plötsligt fick en så stark instinkt att ta livet av sig att de dog omedelbart. Väldigt simpelt och ett garanterat recept på en b-film eller hur? 
Men inte som han gjorde den, den var fantastisk att jag var tvungen att grubbla över det i några dagar. 

Okej fine, Signs kanske inte var den bästa filmen någonsin, så allt han rör vid blir inte till guld.  Och det är lite ologiskt att aliens som lider av en akut kontaktallergi mot vatten väljer att invadera jorden som består till största delen av denna vätska. MEN det är en väldigt snygg film, det kan ni inte säga något emot. Mästerligt redigerat.

 

Anyway, what can I say? Jag är svag för människor med ett häpnadsväckande sinne. Om det så är intelligens eller kreativitet eller bara galenskap. 
Och för människor som får min hjärna att gå igång på världens mysterium.

Vad skumt det känns. Halv tolv kommer jag sitta på bussen till jobbet.

Jag ändrade mig från inlägget igår. Jag känner mig visst hemma i Borås.

Han skulle kolla på en film...

 

Jag har nu tydligen nya ljudinställningar aktiverade som jag inte visste att jag hade. Något om en basbooster och en virituell surroundljud. Och jag fick google crome som standardwebbläsare.

Och dessutom fick jag en föreläsning, som jag inte lyssnade helt engagerat på, om att min dator är så långsam för att jag "bara stoppar in saker i dem utan att veta vart de hamnar". 
Och lite muttrande.

Ganska mycket muttrande. Och några svordommar över hur långsamt uppkopplingen är. 

 

Alltså, jag har kompisar som klagar på att deras föräldrar är så otekniska. 
Någon som vill byta min supporterföretagschef-pappa mot någon av dem? 

Någon?

Jag vet inte om det är skogen eller brist på barmark som gör det. Men jag är bjuden på fest nästa helg. Sån där helt vanlig "träffas, äta mat och dricka alkohol"-fest och jag känner:
"... eh... köpa alkohol, dricka alkohol, bli full? Nä. Jag vet inte om jag har någon lust. Kan man ta med sig stickningen på en fest? Vi sitter ju ändå bara och pratar".

Har jag blivit pensionär utan att märka något eller är det avsaknaden av barmark som gör att de årliga "vända upp och ner på stan och vara full i en park"-känslorna kom ett kort tag och sen försvann igen.

Haha, den gröna färgen tog plötsligt och oförväntat slut, så jag fick improvisera lite. 
Nu ska jag bara hitta det perfekta rödoranga/mörkgula garnet för att göra flätor och dekorera kanterna med. 

Jag har många projekt som väntar på det "perfekta garnet", men det gör inte mig någonting. 
Vill man ha det perfekta plaggen så kan man inte stressa sig fram. 

Närbild på mönstret:

Fyra räta och en avig, fyra räta och en avig osv. Så otroligt enkelt att man kan göra det medans man tittar på tv. Men det blir så otroligt snyggt!

 

Tidsåtgång: En halv dag.
Materialkostnad: ca 90 kr. Om jag hittar "det perfekta garnet" så kanske ytterliggare 30 kr.

Oh nej vad jag har dragit ut på att skriva det här inlägget.

 

Sammanfattning alltså då av köpstopp mars 2012: 

Det började bra, första veckan 400 kr och inget fuskande. Andra veckan 500 kr och lite smått fuskande. 
Sen blev jag magsjuk och sket i allt matplanerande. Jag var bara glad om jag fick i mig mat så jag köpte precis det jag var sugen på och inget annat. 
Sen var jag en arrangör för ett evenemang som var planerat sedan länge, så de hade jag planerat redan innan att det fick jag handla till. Dock skenade pengarna iväg ändå för vi skulle äta något när vi var på plats och jag behövde nytt smink och associarer och så vidare. 

Väldigt mycket fusk.

 

Men i det stora hela så var det ändå ett relativt lyckat projekt. Jag fick mig en tankeställare. I början var det lätt och till och med lite roligt. Jag brukade ju säga att jag ibland kan sakna den tiden så jag inte hade några pengar alls. Då jag och min dåvarande sambo skulle klara oss på hans lön på ca 12000. 
Det var ju så bekymmersfritt brukade jag resonera, man behövde inte bry sig om saker som kostade pengar för man hade ändå inte råd med dem.

 

Och så kände jag de första två veckorna, det var lätt och till och med lite roligt att hushålla med pengar. 
Men sen kom verkligheten tillbaka. Och gud vad less jag var efter två veckor!
Inte kunna köpa precis den maten jag ville ha precis just då. Inte följa med på spontangrejor som krävdes att jag gick ifrån min matlådesystem och så vidare. 
Och shoppingabstinensen!

 

Den ska vi inte prata om... 
Eller jo det är ju det vi ska! Det är ju den jag vill komma ifrån. 
Damn vad komplicerat allt blev.

Hur ska jag kunna vara en fashionista (eller fatshionista som jag nyss lärt mig att det heter) och sammtidigt vara miljömedveten och stå emot det avskyvärda slit och släng komsumtionshetsen?

 

Fast lite har fastnat. Jag klickar inte längre hem massor av plagg från tradera som ändå inte kommer bli så mycket använt. Jag kikar och så suckar jag och stänger ner sidan.

Jag funderar på att gå genom min garderob och skriva ner vad det är för slags plagg jag egentligen behöver mer av. Till exempel shorts vet jag att jag behöver. Och bara köpa sånt som behövs förnyas.

 

Men ja, jag har lärt mig två saker. Jag måste sluta se tillbaka på tiden då jag var fattig som en positiv sak. Jag var nybliven sambo och nykär, klart att det var en fantastisk tid! Det var inte på grund av att vi var fattiga som gjorde den fantastisk. För att vara fattig suger. 
Jag börjar tänka före innan inköp om jag verkligen behöver plagget/väskan/skor. 
Från och med ny får jag se shoppande som en investering, inte ett tidsfördriv.

 

Om jag ska köra igen någon gång?

Ja så klart! Nästa gång jag har glömt hur jobbigt det är att vara fattig.

Pappa och jag gled in på en diskussion om hjärnor och hjärnors utveckling.

Jag: "fast hjärnan är ju inte färdigutvecklad försen man är runt 20 någonting"
Pappa: "fast du är ju halvsvensk. Så frågan är hur utvecklad din hjärna kan bli"

På vägen till affären, i bilen. Min pappa:
"åh nu slog sätesvärmaren igång, åhå det börjar kännas skönt i testiklarna."
Farmor suckar högljutt och himlar så högt med ögonen att jag ser det fast jag sitter bakom henne.
"ååhå nu börjar det kännas som en anusundersökning"
Farmor ignorerar väldigt demonstrativt skämtet.
"Äh.. Nu får jag sänka innan kånkelbären tar eld"
Pappa sneglar i bakspegeln mot mig och jag försöker dölja ett fnitter för risken att uppmuntra honom.

Farmor byter ämne.

 

Appropå något annat.

Jag fick en datormus av pappa! 
En blå. Han sa att han köpte den till sig själv men den var för liten för honom. Han klickar bara rakt ner i bordet istället för på knapparna haha.

"Vad roligt att du köpte en blå som är min favoritfärg"
"Ja, den fanns i grön, blå eller... Rosa..." 
"Haha varför köpte du inte den rosa då?" 
"Nej. Den matchade inte mina gardiner"

 

 

Idag tänkte jag även försöka mig på att åka skidor. Fast få se om det funkar. Pudersnö och ingen skare haha. men skam den som ger sig. Jag saknar gymmet och promenader har aldrig varit min grej. Så förbannat tråkigt att bara gå.

 

Jag skulle till spår 10...

Jag har inte bloggat så mycket den senaste tiden.

 

Det är för att jag har semester!

 

Fast så här i efterhand känns det som om jag kunde ha valt ett ställe med lite mindre snö.

Men om man ska se det positivt så kan jag åka skidor om jag vill.. Eh.. Om jag orkar.

 

Jag har ju semester!