Life of an Åkerspöke

Alltså.. Sånt här gör min förbannad

http://blogg.amelia.se/katerina-janouch/2010/10/12/manual-mot-valdtaktsrisk/

Det är inget fel i sig att "lära" unga kvinnor att ta hand om sig. Men det är två saker som jag stör mig på.

Det ena är den här skrämselpropagandan.

Det är så farligt för kvinnor att gå utomhus ensamma, de behöver skyddas av "vänner"

(hur mycket skiljer sig det tänket från "talibankulturen"-tänket som många är kritiska till?).

Det är farligt för kvinnor att vistas ensam i samma rum som en okänd man (extremt farligt!).

Går du ändå ut ensam så måste du ha något form av vapen i väskan

(sen att bära på vapen är inte bara ökar risken för att de används i onödan, det uppmuntrar även till en generell vapenanvändning (vad är nästa steg från nycklar som knogjärn? Riktiga knogjärn? En kniv?) Om det är okej för kvinnor att ha vapen så måste det vara okej för män att ha det, right? Ska vi inte jobba för att få bort vapen från samhället?).

Jag skulle kunna fortsätta i all oändlighet och ta upp exempel på skrämselpropaganda som jag stör mig på och varför. Men det som jag verkligen stör mig på med allt det där är att vi som kvinnor blir uppfostrade (hjärntvättade?) med bilden av oss som försvarslösa.

Vi SKA vara RÄDDA, för vi är SVAGA. Vi är OFFER.

Tänk er själva, ni killar som läser det här. Hur skulle era liv se ut om ni ständigt fick höra från samhället, föräldrar, polisen själva och media vad NI ska göra för att undvika att bli övergripen. Att ni inte har en chans att försvara er, ni är som höns som springer omkring vind för våg som våp när det kommer en räv in på gården.

Ni måste göra allt ni kan för att akta er från de stora hemska okända männen som lurar där ute i skuggorna.

Närsomhelst kan de överfalla er och ni är chanslösa, om ni inte är beskyddade av andra män.

Skulle ni känna er självsäkra och ta för er i arbetslivet om ni är hjärntvättade av att ni är i ständigt behov av andra människor stöd?

Nu kom jag bort från ämnet. Men det andra saker jag stör mig på är att det läggs så otroligt mycket skuld på kvinnorna.

De är de som blir överfallna, fast eftersom den typiska överfallsmannen (alltid en man) inte kan rå för att han överfaller, ty det ligger i hans natur att göra så. Så är det upp till kvinnan att försvara sig, fast hon kan ju inte försvara sig.

Så därför måste vi ge henne små tips, som att hålla sig under gatlamporna, fast man kan lika gärna säga åt henne att skydda sig med genom att bära en amulett för beskydd.

Och sen när hon blir överfallen så läggs all skuld på henne:

"varför höll du dig inte i ljuset!? jaha.. Det gjorde du? Men varför sa du inte till någon vart du skulle befinna dig!? .. Jaha.. Det gjorde du också... Men... Varför försvarade du dig inte med en nyckelknippa!?. ... Jaha.. Det gjorde du också? MEN VARFÖR VAR DU FULL!? Du fattar väll att du inte kan försvara dig om du är full!? OCh varför var du ens där!? Och varför skrek du inte så fort du märkte att du var ensam med en okänd man!?"

Ni ser? Följs inte den där "tipslistan" som alla tjejor har växt upp med så får man skylla sig själv.

Lite grann...

Sen att de flesta överfallen sker med personer som du har en relation till. Typ en bekant eller till och med en pojkvän/make/sambo.
Precis som mord så sker de flesta våldsbrott av personer "inom hemmet", pratas det inte så mycket om.

Det pratar heller absolut ingenting att om du är en man löper du större chans (rent statistiskt) att bli nedslagen på krogen än att du som kvinna blir överfallsvåldtagen.

Hur känns det för dig som man att veta?

Det känns inget speciellt, eller hur?

För även om chansen är större så händer det inte så ofta.

Kvinnor har också rätt att känna så, att det är något som inte händer "så ofta". Det är inget som ska
behöva hänga över oss och göra oss paranoida.