Life of an Åkerspöke

Det sägs att det är en kinesiskt förbannelse det där.

Man sa det till folk som man tyckte riktigt illa om.

 

"må du leva i intressanta tider"

Det är ju onekligen intressanta tider på jobbet just nu. 

Eller ja, det har varit det i ett år nu.

 

Jag kanske börjar förstå lite grann vad förbannelsedelen handlar om. 
Men det är ju synd att klaga. Det är ju å andra sidan inga långsamma dagar.

Nope, inget onödigt shoppande än. 

Och jag "stor"handlade igår. 144 kr för mat i tre dagar.

 

Nu har jag 226 kr kvar som ska räcka lördag och söndag (för jag har planerat mat till fredag kväll).

 

Det är ganska svårt att lämna invanda rutiner. Eller inte rutiner, men det där att man går på stan och "ska bara kika in en sväng". Ska bara kolla om det kommit något nytt i favoritaffären. Det är svårt att låta bli.

Mycket svårare än vad jag trodde det skulle vara. Jag känner mig sur och grinig också. För att jag kanske missar något bra inbillar jag mig.

 

 

Förstår inte riktigt varför det är så svårt. Det är ju bara att låta bli att köpa saker?

Det är nog precis därför jag behöver det här.

Jag har funderat lite mer på den här grejen med Kommersialismfri månad

Och jag vill förtydliga några saker.

Reglerna är enkla, inget shoppande och inget onödigt matinköp.

Men två vänner har kommenterat två problem.
1 om man hittar en vettig regnjacka till sin dotter, som hon behöver. Är det okej?

Det måste ju vara okej, eller? Menar eventuella barn eller andra ska inte behöva "lida" för det här.

2 om man redan har en livstil som matchar med kriterierna?

Vill du delta så delta under dina förutsättningar. Kan du offra något som kanske är liiite onödigt. Fast du redan lever klimatsmart och sparsamt, så do it!


Helt enkelt. Kör efter dina förutsättningar.

Jag tänkte göra så här att jag ska försöka leva på ca 400 kr i veckan som ska gå till mat.
(räkningar och busskort och sånt tänkte jag inte räkna med utan betala uthöver det).

Jag tar ut pengar varje måndag och lämnar övrig tid kontokortet hemma.
Jag ställer in mitt kostnadsskydd på telefonen till 150 kr (istället för 300 som tidigare)

Om det är något jag vill köpa som är lite extra (som alkohol till en fest den 17:e) så får jag ta av eventuellt överskott från förra veckan. Ciggaretter är alltså uteslutet. Men jag känner att jag kan utesluta det eftersom jag i nästan tre års tid nu bara rökt i perioder, så jag vet att jag fixar att hålla upp en månad.

Men känner du att du inte kan dra in på cigg, så avskräcks inte. Få in det i din veckobudget bara. (eller ta detta som ett tillfälle att sluta!).

Men redan nu har det blivit lite knepigt. Fick ett brev om ett PAP-test som kommer hundra kr. Ska jag räkna med det i budgeten eller ska jag räkna det som en räkning?

Men något oklart?
Kommentera gärna om frågor/spartips/peppning eller skriv om det i eran egen blogg!



_______________________________________

Dag 1

(istället för att skriva ett helt nytt inlägg).

Jag hade tappat mitt busskort upptäckte jag, lite surt för jag hade en vecka kvar på det.
Men jag fick skjuts ner till stan istället för att köpa en kontantbiljett ner till stan.
Vilket var rätt skönt.

Men jag har redan syndat!
Jag kanske råkade köpa ett busskortsomslag sammtidigt. Ett svart med fjärilar på.
Jag pallar inte med att ha ett tråkigt ljusblått omslag (som var gratis). Men så onödigt!

Men men...

Dagens kostnad 29 kr. 371 kr kvar!

(jag ser det inte riktigt som fusk att använda mat som man redan har i frysen/kylen. Det där om vilka förutsättningar man har, så dagens matkostnad 0 kr).

Okej, jag tänkte starta en utmaning här nu. Förr i tiden var jag väldigt engagerad i miljöfrågor och äcklet inför konsumtionen var väldigt närvarande. Men det var enkelt att leva utan shopping när jag var fattig. Nu när jag har en halvvettig lön känner jag att jag har glidit ifrån mina värderingar rätt mycket.
Jag saknar ibland lite den tiden då jag fick tänka både en och två och ibland tre gånger om jag verkligen skulle köpa den där väskan för mina sista pengar. Och varje sko var en investering.

Så...

I mars månad ska jag inte shoppa något onödigt alls!

Inga kläder, inga skor, inga väskor, inget nytt garn. Ingenting!

Detta innebär också mat. Endast planerade inköp och endast det jag verkligen behöver. Dvs inget godis eller annat "kvällsfika". (vilket också innebär ciggaretter, som jag har ett livslångt av och tillförhållande med).


Who is with me!?

Okej, en gammal nyhet. Men jag vaknade tidigt och är uttråkad.

Politikerna röstade nej till förslaget om att servera vegetarisk skolmat en dag i veckan.


Helt idiotiskt på alla möjliga sätt att säga nej.
1 köttindustrin är inte bra för djuren eller för miljön. Vi kan skapa en debatt i skolorna om detta, den pedagogiska vinningen hade varit fantastisk.
2 barnen äter inte tillräckligt nyttig mat, vi kan visa dem att det går att äta grönsaker. (Pedagogik igen)
3 Kött är dyrt, en vegetarisk måltid (och vegetarisk "på riktigt", inte med dyra köttsubstitut som soyaprodukter eller qourn) i veckan kan sänka matkostnaderna.

Ett argument mot att servera vegetarisk mat var att det kommer slängas mat. Till skillnad mot nu?
Barn äter inte sånt de inte är vana vid, det är en poäng. Men om de blir vana äter de.
Och detta medför en möjlighet att införa "konstig" mat som inte är massproducerat och full med skit! (Som den där jävla billighetskorven de får med mer e-nummer och potatismjöl än kött).

Vad är det för fel på långsiktiga lösningar?

Ett annat argument var att det var fel att tvinga barnen att äta en viss typ av mat.
Men seriöst?
Nu tvingar vi ju barnen att äta köttmat?

Vad är skillnaden?
En ideologi mot en annan ideologi.

Dessutom tvingar vi barnen just nu att äta onyttig mat med knappt några grönsaker alls. Mat som är onödigt dyrt, tillagas på en annan plats än skolan, hålls uppvärmd och är lågkvalitativ.

Är det bättre att tvinga barnen att äta det än att äta nyttig varierad mat?

Minns ni när jag skrev om språkfacism?

Att jag hade blivit det jag hatade?

Jag fick en kommentar:




Seriöst?

Du som var anonym, du är medveten om att hela inlägget är lite smått ironiskt nedklankande mot såna som rättar andra? Du är medveten om att du valde att endast påpeka ett litet stavfel i en jättestor klump i en förövrigt välformulerad text?
Om jag får säga det själv, för jag ansträngde mig faktiskt där.


Vad kan jag säga?
Jag har blivit botad!

Jag är inte alls det jag hatar. Jag är inte alls en dålig människa som mår så fruktansvärt dåligt att jag måste påpeka andras fel.
Fast det gjorde jag förvisso inte, jag var tyst och himlade med ögonen i tysthet.

Men det är det jag pratade om förut, hur jag resonerade förr. Jag ansåg att de som koncentrerade sig på andras stavning och hur de uttryckte sig missade en del av det sociala samspelet. Det är faktiskt så.

Men vill du vara en tönt, en anonym tönt. Så var det då. 
Men nästa gång kan du väll skriva dit ditt namn också?
Say it to my face bitch.

Jag har ignorerat bloggen i en vecka och sen helt plötsligt superspammar jag iväg inägg.

Men det har sina förklaringar.

Det mesta som händer i mitt liv är sekretessbelagt och är det inte sekretessbelagt så är det olämpligt att skriva om offentligt. För jag räknas som en semi-offentlig person eftersom jag är kommunallt anställd.
Och eftersom jag jobbar med barn så är är det mesta jag gör, säger, klär mig, uttrycker mig osv lite känsligt.

Det hade ju funkat om jag hade haft ett svenssonliv. Jag hade kunnat bloggat om parmiddagar, inredning, pyssel. Men hur roligt blogg hade det varit då?

Okej jag stickar rätt mycket just nu. Men hur bra hade det blivit?
"hej bloggen! idag stickade jag en mössa!" "idag stickade jag en annan mössa! den såg ut så här!" "tyvärr kan jag inte ge ut något mönster för jag improviserar hela skiten. Just nu håller jag på och stickar en väska som jag började fel på och därför fick jag repa upp hela skiten igen.".

Nej

Jag har en liten mindre offentlig blogg där jag spyr ut en massa åsikter till höger och vänster och mest om folk.
Därför glömmer jag lätt bort den här bloggen. Men jag fegar lite känner jag, jag vill vara så där cool och arg och skriva om saker som jag står för. Men jag tänker på konsekvenserna, jag har ett jobb jag ska till varje dag och det är väll inte alltid jag vill vara den där arga coola personen på jobbet. Och ibland på den där andra bloggen hämtar jag inspiration från folk jag träffar på.

Det blir ju lite fel om "fel" personer läser bloggen då.

Jag är feg, jag vet. Jag fattar inte hur Lady Dhamer fixar det att vara så där cool och arg och in your face. Precis så där som jag vill vara! (och är innerst inne, fast anonymt). Blir det inte skitjobbigt när folk i bekantskapskretsen kommer "mmhhmm jaha! så du tycker jag är en idiot för att jag låter min dotter titta på disney!? Är jag en dålig förälder tycker du??".

Eller om man retar upp sig på vad någon bekant har sagt och får ett vulgoutbrott för att själva attityden är vad som är fel på samhället. Och så menar man egentligen inte alls just kompisen, bara det generella i uttalandet.
Och så blir det jättedålig stämning...

Fast, jag ska försöka blogga lite bättre här. Och vara lite diplomatiskt arg, lite svenssonarg.

Tror vi alla tjänar på det.

Sen ska jag försökta ta tag i bloggens utseende, den är nästan lite pinsam just nu i designen.

Jag har lite flashbacks från högskolan just nu.
Vi har fått i uppdrag att genföra en dum it-utbildning på jobbet. Alla lärare i Borås Stad ska vara godkända i något som kallas PIM (som jag glömt vad det står för, men nått om IT antar jag).
Grejen är den att det är så dumt, så jag har vissa stunder förträngt att den existerar.

Det är bra att det finns för de personer som inte har en datorvana, men för vi som är födda senare än 1985 och har växt upp med datorer överallt. Vi behöver inte lära oss att om vi trycker på det röda krysset i högra hörnet så stängs programet av.

Nej.

Så jag har roat mig med att gå emot varje uppgift och göra det större och mer komplicerat än vad jag behöver. Som när vi skulle göra en powerpoint och vi skulle antagligen ha med en animation (där bilderna byts på olika sätt) och en bild som vi hade gjort om i något redigeringsprogram. Jag gjorde animinationer, samtliga bilder redigerade jag i mitt redigeringsprogram till såna där super arty-bilder och så gjorde jag två gif-bilder (och ett kollage).

Nu skulle vi ha gjort en liten kortfilm med bilder och en berättarröst.

Skittråkigt!

Så jag samlade några kompisar och spelade in en Zombiefilm! Mycket mer inspirierande.
Men jag hade glömt att filen bara fick vara 12mb stor. Så min fina film som jag redigerade i två dar (gjorde egen musik och allt) råkade bli lite för stor (55mb) och gick inte att skicka in.

Så jag skickade in den okonventerade filen och samtidigt förklarade att jag glömde begränsningen men hoppades på överseende för jag hade lagt ner så mycket tid på den. Problemet är nu två.

1 jag får inte godkänt för den är för stor.
2 hon kan inte öppna den för att hon inte använder moviemaker.

Vilket för mig till ämnet om flaschbacks till högskolan.
Jag vet att den är inskickad och jag vet att jag kanske inte får godkänt. Så istället för att logga in och se om jag är godkänd eller inte. Så väljer jag att totalt ignorera det. Precis som under högskoletiden.

Mitt handlande är en mänsklig reaktion som bygger lite på schördingers teori om att antagligen är något eller så är det inget och man vet inte vad det är innan man har sett det. Den där sista biten i teorin brukar folk glömma bort och tolkar helt felaktigt att teorin handlar om att det finns ett magiskt parallelt universum där saker är både och samtidigt.

Vilket är absurt och inte alls så han menade, han menade med att katten antagligen är död eller inte död med att man inte vet försen man har öppnat lådan.

Men det känns just nu bra att inte veta.
För jag orkar inte engera mig i att göra ett tråkigt bildspel när jag har lämnat in en awesome film.

Men precis som under högskoletiden måste jag man up och titta efter om den där djävla uppgiften är godkänd eller inte. För den måste ju göras.

Men inte idag
*sneakyface*

Tidigare i mitt liv var jag en radikal talspråkskrivare.
Seriöst, jag var militant antispråkfacist. När främlingar från nätet (främst irc) kommenterade mitt talspråkskrivande blev jag än mer anti.
Jag tog i ännu mer och hävdade bestämt min rätt till att uttrycka min individualitet.

Irc är en ersättning för tal, hade jag som försvar. Detsamma gällde mail och gästboksskrivande (ni minns säkert tiden där vi hade gästböcker istället för en "wall" eller för att använda det försvenskade ordet, vägg). Det var enligt min åsikt ett inofficiellt forum och därför var användandet av talspråk befogat.

Det var inte så att jag inte kunde skriva. Nej jag var ganska bra på att skriva, jag hade min mest produktiva period av diktskrivande och noveller under gymnasiet. Det var bara så, besvärligt. Och formuleringarna blev onaturliga.
Så de som tjatade om grammatik var enligt mig, töntar i den värsta formen. De där lite äldre, som tror sig vara lite finare. De där som inte kan ta en del av det sociala samspelet. De som är för upptagna med att visa sitt kunnande istället för att vara socialt kompetenta.

Senare läste jag svenska A och svenska B på komvux. Där hände det något.
Läraren hade ingen förståelse för artistisk frihet gällande skrivregler. Obarmhärtigt blev mina "mej" och "dom" överstrukna med en argsint rödkulör. Mina särskrivningar fick en ännu argare symbol och mina syftningsfel fick ofta en notering om ett behov av personlig konsultation.
Jag var länge i chock, jag som var van att prata omkull lärare och argumentera för ett godkännande. Ibland med ett hot av att inte skriva något alls fick jag till slut ett undantag. Men inte hos henne. Nej hon förklarade varje gång att detta var en kurs i svenska, inte i prosa.
Och jag behövde inte någon lektion i prosa, för det kunde jag utan och innan.

Sakta men säkert förvandlades mina mej till mig och mina dom försvann för alltid. Även vid inofficiella tillfällen som msn eller annan chatt.
Men jag hade ändå mina värderingar kvar. Jag försvarade användandet av talspråk i mailandet och chattandet, fast jag hade gått över till skriftspråket.

Senare började jag på högskolan. Jag har svårt att uttrycka min förändring, men det var en förändring långt mer dramatisk än den förra.
Mitt i utbildningen märkte jag att jag mer och mer började störa mig på stavfel. Började störa mig på meningar utan korrekt meningsbyggnad. Och jag började störa mig på "dom".

Jag har blivit det jag hatar.

Jag vägrar svara på mail som innehåller fler än ett frågetecken i rad.

Jag har blivit en språkfacist.

Mitt födelsedagstema: Löjliga mängder kakor.

Jordnötskakor, tranbärskakor (stod russinkakor i receptet men russin är tråkiga), kanelkakor, havreflarn, biskvikakor, honung/citronmuffins med fluff, kardemummakakor, choklad/vaniljkakor, nötkakor, blandad torkadfruktkakor, syltkakor, drömmar, klassisk gräddtårta (hallon/blåbärsfyllning) och fransk chokladtårta med nutellafyllning och vitchokladfluff (eller vaniljfluff har inte bestämt mig).

Alltså, det här temat var en sån där grej som var en bra ide i teorin, men efter att ha bakat allt utom tårtorna så känner jag nu att jag aldrig aldrig aldrig kommer göra om det här.

Nästa år får folk EN tårta.

Fast en skitstor!

 

JA! En löjligt stor tårta! Med skitexlusiv fyllning!

 

(Åkerspöke lider av det kroniska "I never learn"-syndromet).

Jag är väldigt facinerad av att ta egokort på morgonen.

Det är något som händer med ansiktet under natten. Det svullnar upp lite här och där och huden är lite lätt bortdomnad så man får en lagom nonchalant uttryck.

 

Är det sånt alla botox och fettiläpparinsprutade människor är ute efter? 

Dude, spara pengar och hälsa genom att sova lite mer. 

Sen har jag ett annat tips också, gå upp lite i vikt. 
Sen jag rasade i vikt så lyckas jag nästan aldrig ta egokort jag är nöjd med.

Jag tycker alltid att mitt ansikte är konstigt, näsan sticker ut, ögonen ser så slitna ut. Ingen harmoni i ansiktet.

Exempel: 




Skitsnygg! +20 kilo

Inte fullt så skitsnygg -20 kilo.

(där ser ni också skillnaden på morgonansikte och kvällsansiktet. Seriöst! Jämför första bilden med den sista bilden. Förstår ni vad jag pratade om nu?) 

Tittar på The house bunny, först tyckte jag filmen var lite roligt. En tjej blir utkickad från The playboy mansion och måste klara sig utanför huset. 

Hon hamnar i ett sorityhouse som hon måste fräscha upp så de får kandidater för annars får de stänga ner. Iallafall. Tjejerna där är helt misfits, nördtjejerna utan stil som alla skrattar åt. Så ingen vill så klart vara medlem där! 

Jag tänkte vad bra att det kommer någon som rycker upp dem, lite girl power och sånt. Men nej, med smink och snygga kläder så löser sig allt. Enligt den amerikanska modellen. 

Bla...

 

Men efter ett tag så upptäckte tjejerna, efter att de blivit populära att de samtidigt har blivit totala bitchar som är lika ytliga och dum i huvudet som de andra som gjorde narr av dem. 
Så jag tänkte. Oh nu har filmen skärpt till sig! Nu har jag återfått tron på filmvärlden igen.

Men nej... Allt löste sig med en kompromiss! Man kan vara snygg och orginell! Och ha sin unika stil kvar. 
Så länge man är snygg. 

Och populär.

 

Bla...

 

Nu ska jag inte rata filmen helt, den är lite underhållande. Så länge man stänger av den tänkande delen av hjärnan :)

Jag tror inte att folk vill vara arbetslösa.
Jag tror inte att man kan leva på socialbidrag och tycka om sitt liv. 

Och det är tydligen en väldigt radikal åsikt.

Nu har jag surfat runt lite och läst andra som har bloggat om den här idén.

Några pratar om ett fångarbetarlägerland och andra pratar om "jamen hur bra gick det för Grekland" "vi är så bortskämda för vi börjar inte jobba försen vi är 30 och ska gå i pension när vi är 35".


Well... Jag fattar poängen, vi har röstat på moderaterna. Moderaterna har sänkt skatterna så vi kan låtsas att vi är lite rikare. 
Så vi måste jobba längre för att kunna försörja oss själva.

En del bloggare jag har surfat runt på tycker att det här är en självklar ekvation.
Jag förstår inte vart det självklara ligger någonstans?

Jag tänker inte jobba tills jag dör bara för att någon jävel vill slippa betala någon hundralapp extra i månaden i skatt!
Det är fan inte alls självklart!


Och jag hade gärna börjat jobbat direkt efter gymnasiet, jag försökte till och med att göra det. Men det var ett vikariat här och ett vikariat där.
Om det var något alls.
Men det var inte för att jag var bekväm, för att jag valde att glassa runt.

Det var för att jag var 19 år och outbildad. Dessutom var jag trasig och hade social fobi.

"AAAAALLA kan få ett jobb, bara de vill. De måste bara rycka upp sig och gå runt och fråga om jobb. Man kan till exempel gå runt och förnedra sig själv det grövsta genom att fråga stressiga butiksbiträden om de har ett jobb över".

Jävla förnedringsretorik. Nä alla kanske inte har samma förutsättningar? Det kanske är det som är meningen med ett socialtskyddsnät? 

Kanske det som är lite meningen med en pension också? Att alla inte kan jobba tills de är döda?

Det är inte mitt fel att systemet är uppfuckat, så jag ska leva som om jag skulle dö när jag är 70 och pensionera mig när jag är 62.

 

 

8 års pension är väll inte för mycket begärt? Inte ens från välfärdssverige?

http://www.dn.se/nyheter/politik/fler-maste-kunna-byta-karriar-mitt-i-livet

Det senaste påhittet från Alliansen.

Det finns två saker som jag finner oerhört provocerande

Det första: Min mormor dog när hon var 70 (okänd sjukdom), min morfar när han var 69 (hjärtfel).
Med mina gener så tänker jag inte jobba mer än en dag över att jag fyller 62!

Fuck jobba hela livet "för att vår välfärd kräver det". Min välfärd då!?

Vilket för mig till den andre delen av detta jag blir provocerad över.

HUR FAN KAN MAN SKRIVA ATT FOLK SKA JOBBA ÖVER PENSIONSÅLDERN NÄR VI HAR SÅ HÖG UNGDOMSARBETSLÖSHET SOM VI HAR!?

Fast först måste jag klä på mig, äta frukost, ta mig till systemet strax efter tio. Ta tåget till Skene, hänga på enas jobb, shoppa på billighetsaffär med ena när hon slutat jobbet klockan ett, åka tillbaka till borås. Åka hem, byta om, ta bussen mot Fristad och sen festa klockan sju.

 

Problemet är den att tack vare att västtrafik inte prioriterar utivischan-trafik så där en lördag så går busstiderna inte riktigt ihop.

Det gör mig lite besvärad. Jag är vanligtvis väldigt skillad i att organisera upp min dag.

 

Men nu är det lite luddigt på vissa ställen. Som hur jag tar mig hem från Skene.

 

Men det löser sig!

Vad gör man inte för billiga överdragsbyxor (som jag hoppas finns där).

Och Daves house låten.

 

När jag lyssnade på den så kom jag på att jag vill att min lägenhet är en "whats happens here stays here". En frizon där man får skvallra utan att skvallret kommer vidare, ett ställe där man får vara en nördig nörd och alla är välkomna. Där fester spåra lite ur och det är okej att göra pinsamma saker.

 

Sen kom jag in på att fundera på att sätta upp lägenhetsregler i hallen, som en kul grej.

Regler som:

Det som händer innanför denna dörr, stannar innanför denna dörr. 

Blir en diskussion för häftig, ta den till ett annat rum. 

Är någons dryck slut, erbjud denne en skvätt av din. 

Om rummet börjar snurra, försök inte stanna det själv, utan tillkalla lägenhetsinnehavaren.

Blir du bjuden på mat, ta tills du skäms. 

Blommorna är dekoration, vegetarianer hänvisas till gräsmattan.

Det är STRÄNGT FÖRBJUDET att låta maten tysta mun.

Den som inte vill dricka snabbkaffe tar med sig egen kaffebryggare.

Kvarglömd alkohol som inte återstas efter en vecka tillfaller lägenhetsinnerhavaren.

För kvarglömda gäster ansvaras ej. 

Sovplatser kan bokas i förväg mot en muta/fjäskning. Annars är det först till kvarn som gäller. 
Förutom sängen, den tillfaller automatiskt lägenhetsinnehavaren, eventuellt kan man muta till sig en plats i fotändan.

 

 

Eh.. Ja.. Jag ska nog fila lite på dem...

Litet urval av vad jag lyssnade på under dagens pass.

Uppvärmning:
lite lagom soft, lite lagom skön, men ändå en gladlåt.

Styrka:

Jag vet att det här kanske verkar lite wierd för er som inte har en hjärna som min hjärna.
Men den här musiken hjälper mig att fokusera. Och fokusering är A och O i styrketräning

(jag brukar glömma bort att andas när jag är ofokuserad... ehm.)

 

Kondition:

Behöver jag verkligen motivera val av låt här?
Allt jag säger är mjölksyra och en genomsnittspuls på 160 ^^

 

Och sist... Den viktigaste delen i träningen.

Eftersoftningen:


(minus ironin)





I work out! *falsettröst*