Life of an Åkerspöke

Jag har inte så mycket komplex kvar längre.
Sedan jag bestämde mig för att sluta vara depprimerad och sluta ha panikångest har jag tränat bort sådan. 

Jag brukade för några år sedan säga att "bada offentligt är mitt sista komplex, min sista stora ångestgrej jag har kvar".
Jag hatade att bada offentligt, varje försök slutade i att jag kom hem och mådde kasst. Därför att det tog så mycket energi att bara stå ut att vara i en badräkt bland folk.

Sedan bestämde jag mig för att träna och min träningskompis ville prova vattenzumba.

MJEA jagvetintejag, jag kanske ska skippa.. Fastdetlåterjättejätteroligt OKEJDÅ jagföljervällmeddå.

Kunde hon så kunde väll jag också! 


Ångestångestångestångest


Det var nästan bara två år sedan (eller är det nästan tre år nu?). Jag hade ett par jääääättestora badbyxor som nästan nådde mig upp till armhålorna och ett badlinne jag kunde dra ner nästan ner till halva låren. Som jag gick och drog ner hela tiden. 

Efter ett par gånger var hon en gång tvungen att ställa in. Jag minns inte varför. Men det slutade med att jag stod själv i omklädningsrummet och funderade och övervägde mellan att gå ut dit och träna vattenzumba som är veckans roligaste träningspass. Eller att gå hem. 

Jag ville ju inte gå hem. 
Så jag gick ut själv. 

Ångestångestångestångest

Men efter det har jag kunnat gått ut i simhallen helt själv! 
Jag badar till och med bubbelpool ibland efter ett simträningspass själv. All casual. 

Jag hade klarat av mitt sista komplex, min sista stora ångestgrej 

Jag är starkare än min egen ångest
(en peppmantra jag kom på för några år sedan) 

Idag! 

Idag badade jag i en bikini. 

JAG badade i en fucking bikini. 

Nu var det inte riktigt meningen. Jag hade i stressen och i semesterhjärnan lyckats fått med mig två underdelar och inget badlinne. Och det slumpade sig så att BHn jag hade var en bikiniöverdel. 
Som är så bekväm att den har uppgraderat sig till en vardagsBH. 

Så... 

Liksom... Jag kunde ju inte bara gå hem. Eller hur? 

Så jag smög mig ut, simmade och gick stolt tillbaka till omklädningsrummet. 

I efterhand kan jag faktiskt erkänna att jag är lite besviken på folks uteblivna reaktioner. 
Alla var all casual. 
Inga blickar, varken pepp eller äcklande. Och det var inte så att folk undvek att titta på mig. 
Fick bara ett sånt otroligt ointresse. 

Hallå!? Jag är ju tjock!? 

va fan har jag peppat och mentalförberett mig på då? 

Hursomhelst. 
Jag är starkare än min egen ångest. 

Jag möter på forum och liknande många män som spyr ut sitt kvinnohat. Att det är synd om sig själva som aldrig får ligga för att kvinnor är så otacksamma. Och grövre saker.
En massiv konspiration om hur kvinnor är, och hur de tänker.

De blir påhejade av andra i de där forumena.

Det gör mig illa till mods, men jag förstår det.
Vad jag inte förstår är kvinnor som spyr ut kvinnohat.

Hur kan en kvinna hata kvinnor?
Är inte det självhat?

Jag är inte jättemycket för det här snacket om att "vi ska ställa upp för varandra". "Vi alla är systrar" och så vidare. Jag tycker att vi ska ställa upp för de människor vi har relationer till. Både systrar och bröder.

Men att hata kvinnor?

Jag förstår inte.

"nu identiferar sig inte alla som kvinna!"
Nej det är sant käre läsare, men jag har mött kvinnor som identifierar sig som kvinnor men ändå hatar kvinnor.

"Men jag hatar våpiga kvinnor"
Fast... Ett "våp" är bara en person som beter sig som den extremaste versionen av idealbilden av en kvinna är. Hur en kvinna ska vara och bete sig.

Jag har också varit en sådan som har hatat "våp", eller "fjortistjejer" som vi sa när jag var yngre.
Men jag gör det inte längre.

"Ett våp har ingen självrespekt".
Well... Är det en anledning att hata personen?
Jag kan tycka lite synd om en sådan person. Om personen nu är fast i sitt beteende och inte kan välja att vara något annat än den här extrema klyschen om hur kvinnor ska vara.
Men hata personen?

Varför ska jag hata en kvinna för att hon är en annan sorts kvinna än mig?
Kvinnan har inte gjort något som jag tycker är moraliskt upprörande. Hon har inte gjort något mot mig annat än att existera.
Varför ska jag hata henne då?

Sen har vi en annan sorts våp. Våpet som väljer att vara ett våp.
Ska vi inte vara ett öppet och fritt samhälle där folk får vara som de önskar att vara?

Om vi lämnar våpet ett tag.
Jag har hört/läst kvinnor som har hejat på de här männen när de har skrivit hur lömska och hemska kvinnor är.
Att de som kvinnor håller med och därför HATAR att umgås med andra kvinnor. Att de väljer bort kvinnor för att alla kvinnor är falska och lömska.

Det förstår jag inte.
Du kan inte välja bort dig själv?

"Nu ser sig inte alla kvinnor sig som kvinnor"

Nej, men det har vi redan gått genom. Jag pratar om kvinnor som ser sig som kvinnor som endå anser att alla kvinnor är lömska och hemska och därför väljer bort kvinnliga vänner.
Hatar du inte dig själv då också?

Och när någon kvinna hejar på en man som spyr galla och äckel över kvinnorasen.
Inser inte kvinnan då att hon hejar på att själva bli sedd på det där sättet?
Att hon uppmuntrar statusen bland kvinnor att de är lömska och falska. Att det blir en oändlig och ondskefull cirkel?
Att hatet späs på och att hon mycket väl kan vara föremålet för hatet?

Jag förstår inte kvinnor som hatar kvinnor.

Jag hänger mycket på twitter, där har det pågått en diskussion där några bloggare uppmuntrar tjejer att skriva sina vardagsberättelser.
Tex i hashtaggen #patriarkatetlurademigsombarn och bara #patriarkatet. Det finns fler hashtaggar om det.
Varje hashtagg blir starkt kritiserat av pojkar (och en del tjejer) som hävdar att patriarkatet inte existerar.

Att det är fånigt och det är bara kvinnor som gnäller. Att det är enstaka tillfällen och de enstaka tillfällen samlas för att ställa killar i dålig dager.
Att det är Rabiatfeminister (eller Rabiesfeminister som en viss blondin skämtsamt har benämnt feminister) som vidhåller att partiarkatet existerar och därför skall inget som sägs inom det tas på allvar. 

Så jag vill reda ut lite begrepp nu. Folk menar att vi lever i ett jämställt samhälle, att patriarkatet inte existerar.

Vad menas då med partiarkatet? 
För att förklara det måste jag förklara två olika saker. 

Den ena är genus och sociologi. 

Genus kan vi kort förklara med att det betyder könsroller. Den långa förklaringen är att genusvetenskapen handlar om hur könsrollerna formar oss, att vi fortfarande i vår kultur lever kvar i ett samhälle där det gör skillnader mellan kvinnor och män. Genusvetenskapen sträcker sig längre dock, det handlar om att det finns olika normer som upprätthåller detta. Tex heteronormen pratas det ofta om, att normen är en kvinna och en man som lever tillsammans i tvåsamhet. 
Det finns andra "normer", tex inom hbtq"världen" finns det mycket osagda regler för uppträdande och åsikter. Men heteronormen är den största norm som råder i vår kultur, så det är den jag pratar om nu. 

Sociologi är vetenskapen om hur vi beter oss som flockdjur i vårt samhälle. Hur vi påverkar varandra. Det är lite krångligare än så men för att förklara det kort. 

Genus och sociologi går lite grann ihop i en tredje forskning, utvecklingpsykologi. 

Barn som växer upp tar instinktiv till sig beteendet från människor runtomkring barnet. Har ni någonsin hört utrycket "barn gör inte som vi säger, barn gör som vi gör" innan? Det är för att vi är flockdjur och det är en överlevnadsinstinkt och dessutom en nödvändighet för att vi ska kunna skapa oss en identitet. Barnet söker efter att passa in. 
Så ett barn som är en tjej kommer upp till en åldern där den förstår att barnet är en tjej. Barnet har koll på att mamma är en tjej. Barnet ser att mamma står i köket, check säger barnets hjärna, jag är en tjej mamma är en tjej, mamma står i köket och där ska jag också då stå. Detsamma med pojkar, men de kanske inte ser att pappa står i köket, de kanske ser att pappa är ute och lagar bilen. Check säger barnets hjärna, jag är en pojke och då ska jag gilla bilar för pappa är en kille och jag är också det. 

Detta kan låta fånigt eftersom det är fullständigt överdrivet. Ja. 
Men tänk efter, hur är kvinnor porträtterade i media? Mamman är inte flickbarnets enda kvinnliga förebild. Vi formar oss inte bara efter en person, för att vi är flockdjur. 
Hur porträttreras män i media? Hur påverkar det pojkar att alltid se den bild vi har av män i media? 

Är mitt resonerade verkligen så fånigt? Nej. 

Det är ju det folk som säger att "kön är en social konstruktion" menar. De menar inte som andra tycks tro att det inte finns några fysiska kön. Utan att den här normen som uppfostrar oss skapar våpiga tjejer och tuffa killar, för det är så media matar oss med från när vi är gamla nog att titta på tv. 

Det är ungefär här jag brukar få kommentarer som "Det är faktiskt skillnad på kvinnor och män!!!" 
Är skillnaderna biologiska eller sociala bör ju vi då fråga oss. Är det verkligen så att kvinnor gillar inredning mer än män biologiskt eller är det uppfostrat? 

"Men kom till saken nu då!?"

Jaja sluta tjata. 

Patriarkat då. Det här spännande mytomspunna ordet. Vad betyder det? 
Det betyder *Trumvirvel* manligt styre. 
Folk hävdar att patriarkatet inte existerar för att vi på papperet är ett jämställd land. 

Vi HAR levt i ett fullständigt patriarkatiskt samhälle i flera generationer än vi har levt som vi lever nu. Tex 1800-talet var fullständigt patriarkatiskt. 

"Men det var förut! Det är inte så längre!"
Men jaja, lugna dig nu, jag är inte klar än.  

Det intressanta är att det inte riktigt går att säga när patriarkatet upphävdes. Var det när kvinnor började jobba i den industriella revolutionen? Var det när kvinnor fick rösträtt? 
Var det på 70-talet med hela jämställdhetsvågen? Var det på 80talet när vi gick tillbaka från 70talets ideal och det nygamla idealet om den starka framgångsrika mannen dök upp (igen) och kvinnor som den smala fantastiska "klarar av allt både barn, vara vacker och karriär"-kvinnan? 
Eller nittiotalet där kvinnors kamp ignorerades för att den var gammelmodig? 

När slutade vi leva i ett patriarkatist samhälle? 

Säg för argumentets skull att det upphävdes vid 70-talets revolution. (även om jag inte riktigt håller med) 
Då har vi levt i ca 40 år utan ett officiellt patriarkat, det är inte ens en livstid för en människa. Det är knappt en generation sedan. 

Så vad händer då med vårt kollektiva samhällsnorm? Hinner den verkligen ändra sig på en halv generation? 
Vi har faktiskt fortfarande traditioner som lever kvar i det här gamla och omoderna sättet. Vi är inte jämställda i vår norm vi lever i vågar jag mig påstå. 

Men varför är detta förvirrande då? Varför finns det så många som inte ser det här? 

Vi är uppväxta med ett ideal här i väst att vi ska växa upp till individer. Individer hyllas och vi får höra som barn att vi kan bli precis vad vi vill bli. Detta krockar med våra traditioner, för enligt våra traditioner ska vi följa en norm.

Lite som Freuds teori om överjaget och detet, där detet är våra filosofiska ideal om den fria jämnställda människan och överjaget är vår historia med hundratals generationer av att kvinnor ska vara ojämställda, där de inte är lika mycket värda som män. Och där i mitten sitter vårt jag och är förvirrad men försöker leva jämställt och fritt ändå. 

Det är det här jag vill upplysa, att patriarkatet finns. Inte officiellt nej, men strukturerna finns och lever och frodas. 
De här strukturerna om hur kvinnor ska vara, agera och se ut. Men det finns också strukturer hur män ska vara, agera och se ut. 
Det folk pratar om när de pratar om de patriarkala strukturerna. Det handlar inte om det offciella, det handlar om sociologi och om genus. Om gruppsykologi och media och så vidare. 

Men så finns de där som förlöjligar och blir arga. Är de korkade människor som säger emot folk som är upplysta och ser den större sanningen? 
Det kan kännas som så när jag tar om mina argument om och om och om igen och drar fram forskning och böcker och. Ja. Massor av fakta som de säger emot pga okunskap. 

"MEN JAG TYCKER OM ATT VARA KVINNLIG!" 

Liksom.... Nej, det handlar inte om korkade människor. Bara människor som kämpar emot när normen, det här trygga som säger åt oss hur vi ska vara, när den ifrågasätts. För det är tryggt och det är fint i den här bubblan. 
Överjaget är starkt. Överjaget kontrollerar. 

Men när jag säger att patriarkatet fortfarande existerar menar jag inte att killar är dumma och att de medvetet förtrycker. Eller att det är de som förtrycker i huvudtaget. 
Ingen här ska behöva lämna det här inlägget och känna att jag attackerar någon, för det gör jag inte. 

Jag attackerar våra normer. De normer vi blir uppfostrade i. 
Och det är de normerna som menas när folk skriver i #patriarkatetlurademigsombarn. 

Alltså.. Sånt här gör min förbannad

http://blogg.amelia.se/katerina-janouch/2010/10/12/manual-mot-valdtaktsrisk/

Det är inget fel i sig att "lära" unga kvinnor att ta hand om sig. Men det är två saker som jag stör mig på.

Det ena är den här skrämselpropagandan.

Det är så farligt för kvinnor att gå utomhus ensamma, de behöver skyddas av "vänner"

(hur mycket skiljer sig det tänket från "talibankulturen"-tänket som många är kritiska till?).

Det är farligt för kvinnor att vistas ensam i samma rum som en okänd man (extremt farligt!).

Går du ändå ut ensam så måste du ha något form av vapen i väskan

(sen att bära på vapen är inte bara ökar risken för att de används i onödan, det uppmuntrar även till en generell vapenanvändning (vad är nästa steg från nycklar som knogjärn? Riktiga knogjärn? En kniv?) Om det är okej för kvinnor att ha vapen så måste det vara okej för män att ha det, right? Ska vi inte jobba för att få bort vapen från samhället?).

Jag skulle kunna fortsätta i all oändlighet och ta upp exempel på skrämselpropaganda som jag stör mig på och varför. Men det som jag verkligen stör mig på med allt det där är att vi som kvinnor blir uppfostrade (hjärntvättade?) med bilden av oss som försvarslösa.

Vi SKA vara RÄDDA, för vi är SVAGA. Vi är OFFER.

Tänk er själva, ni killar som läser det här. Hur skulle era liv se ut om ni ständigt fick höra från samhället, föräldrar, polisen själva och media vad NI ska göra för att undvika att bli övergripen. Att ni inte har en chans att försvara er, ni är som höns som springer omkring vind för våg som våp när det kommer en räv in på gården.

Ni måste göra allt ni kan för att akta er från de stora hemska okända männen som lurar där ute i skuggorna.

Närsomhelst kan de överfalla er och ni är chanslösa, om ni inte är beskyddade av andra män.

Skulle ni känna er självsäkra och ta för er i arbetslivet om ni är hjärntvättade av att ni är i ständigt behov av andra människor stöd?

Nu kom jag bort från ämnet. Men det andra saker jag stör mig på är att det läggs så otroligt mycket skuld på kvinnorna.

De är de som blir överfallna, fast eftersom den typiska överfallsmannen (alltid en man) inte kan rå för att han överfaller, ty det ligger i hans natur att göra så. Så är det upp till kvinnan att försvara sig, fast hon kan ju inte försvara sig.

Så därför måste vi ge henne små tips, som att hålla sig under gatlamporna, fast man kan lika gärna säga åt henne att skydda sig med genom att bära en amulett för beskydd.

Och sen när hon blir överfallen så läggs all skuld på henne:

"varför höll du dig inte i ljuset!? jaha.. Det gjorde du? Men varför sa du inte till någon vart du skulle befinna dig!? .. Jaha.. Det gjorde du också... Men... Varför försvarade du dig inte med en nyckelknippa!?. ... Jaha.. Det gjorde du också? MEN VARFÖR VAR DU FULL!? Du fattar väll att du inte kan försvara dig om du är full!? OCh varför var du ens där!? Och varför skrek du inte så fort du märkte att du var ensam med en okänd man!?"

Ni ser? Följs inte den där "tipslistan" som alla tjejor har växt upp med så får man skylla sig själv.

Lite grann...

Sen att de flesta överfallen sker med personer som du har en relation till. Typ en bekant eller till och med en pojkvän/make/sambo.
Precis som mord så sker de flesta våldsbrott av personer "inom hemmet", pratas det inte så mycket om.

Det pratar heller absolut ingenting att om du är en man löper du större chans (rent statistiskt) att bli nedslagen på krogen än att du som kvinna blir överfallsvåldtagen.

Hur känns det för dig som man att veta?

Det känns inget speciellt, eller hur?

För även om chansen är större så händer det inte så ofta.

Kvinnor har också rätt att känna så, att det är något som inte händer "så ofta". Det är inget som ska
behöva hänga över oss och göra oss paranoida.

Eller snarare i hans filmer.

Tittade på the Village häromveckan och det är nästan så den puttade ner Lady in the water som min favoritfilm.

Själva filmandet. De plötsliga vändingarna, valet av skådespelare (det faktum att han väljer method actors, fantastiskt. De bästa sorternas skådespelare). Scenografin, detaljerna. Allt så är amazing. 
Och historierna.

Undrar hur det ser ut i hans huvud egentligen? Hans filmer gör alltid att jag har ett behov att filosofiera i några dagar. Till och med "the happening", som var en ganska simpel film egentligen. Det handlade om att växter fick för sig att hämnas på människor. De började utsöndra ett fermon som gjorde att folk helt plötsligt fick en så stark instinkt att ta livet av sig att de dog omedelbart. Väldigt simpelt och ett garanterat recept på en b-film eller hur? 
Men inte som han gjorde den, den var fantastisk att jag var tvungen att grubbla över det i några dagar. 

Okej fine, Signs kanske inte var den bästa filmen någonsin, så allt han rör vid blir inte till guld.  Och det är lite ologiskt att aliens som lider av en akut kontaktallergi mot vatten väljer att invadera jorden som består till största delen av denna vätska. MEN det är en väldigt snygg film, det kan ni inte säga något emot. Mästerligt redigerat.

Anyway, what can I say? Jag är svag för människor med ett häpnadsväckande sinne. Om det så är intelligens eller kreativitet eller bara galenskap. 
Och för människor som får min hjärna att gå igång på världens mysterium.