Life of an Åkerspöke

När jag väll lyckade somna. Efter att ha övertalat mig själv om att det är lungt att sovrumsdörrarna står öppna, för så länge de inte rör på sig är det ingen demon där. Japp, paranormal actitity före läggdags, smart Zarah.

Anyway... När jag väll lyckades somna så tro fan att den där jävla motorcykeln kör förbi precis utanför sovrumsfönstret inatt igen. Och STANNAR och gasar! Wroowr WroOOoooWRRRrr.. DAGH!

Om du nu ska försöka impa på dina polare genom att gasa runt på en motorcykel (eller en supertrimmad moppe, beteendet säger moppepojke men ljudet säger motorcykel) så kan du väll göra det på dagen?

Sen lyckades jag somna in (jag har svårigheter med att somna) efter mycket vrida och vända och byta sida i sängen. Så kör jävlen förbi igen!

Kan man ringa störningsjouren för sånt?

Att titta på paranormal activity innan jag ska sova...

*funderar på hur jag ska kunna gå och kissa och dricka vatten utan att sätta ner fötterna på golvet*

I lördags tränade jag med en instruktör och allt blev så mycket lättare när hon ställde in alla inställningar på maskinerna än det var när man provattränat själv. Imorgon ska jag iväg och träna igen! Helt på egen hand. Eller ja nästan, jag har en kompis och min tränings "dagbok" med mig.

Det känns faktiskt bra att ha börjat träna, det är lite styrka och lite kondition. Lite allround. Förhoppningsvis (förutom att jag blir starkare och får bättre kondition) blir jag piggare, lite gladare  får, bättre hållning och orkar mer och massor av annat folk säger kommer med träning.

Min plan är att träna styrke/kondition två gånger i veckan Yoga en gång, få se hur motivationen ser ut om en vecka haha. Men förra veckan gick det bra, det gör väldigt mycket att jag har en kompis med mig, och det blir speciellt  peppande när båda är såna vinnarmänniskor som försöker vara liite bättre än den andre haha. Fuck stöttande och hjälpa varandra liksom, haha nej då.

Jag är lite tvedelad till jobbet: jag älskar mitt jobb! Men jag är sjukt stressad och frustrerad pga arbetsbelastningen och att vi aldrig har tillräckligt med folk eller resurser för att göra några "bra" pedagogiska aktiviteter. Jag har smått kollat efter jobbannonser men jag har inte skickat någon ansökan.

På torsdag ska jag ha ett möte med rektorn för hon ville förklara hur hon tänkt med vår avdelning och hur vi ska lösa (den akuta) personalbristen utan att vi får en till pedagog dit. Att vi blev halvt som halvt lovade en till personal på min avdelning till hösten har hittils gjort att jag kunnat bitit ihop, för det är jobbigt nu och det kommer bli värre til hösten med 30 barn till som ska börja i augusti.

Så, det börjar luta åt att det kanske är dags att söka sig till ett annat jobb. Eller jag vet inte ...

Lönen suger (borås kommun vill inte satsa på lärarna)

75% och inte fulltid känns i plånboken, speciellt med en kass grundlön. Jag känner mig fortfarande lika fattig som när jag fick csnlån.

Jag får inte jobba i skolan som jag egentligen vill (intregrerat)

Arbetsbelastningen är sjuk, vi ska fixa en bra och kvalitativ verksamhet utan tillräcklig personal och utan resuser.

Vissa dagar (fast nu börjar det bli bättre, kanske jag vänjer mig) känner jag mig deppig på vägen hem för att jag känner mig som en usel pedagog. De dagarna får det att kännas lite som om jobbet går ut på att vakta barnen så de inte gör illa varandra.

Men... Trots allting tycker jag om mitt jobb. Barnen har accepterat mig som en permanent fröken som är där för att stanna. Det är inga maktkamper eller testandet av gränser i samma grad som innan och jag känner att de litar på mig. Och jag tycker om mina kollegor. Byter jag jobb så måste jag börja om med allt det där igen. Och jag har istort sett min egen avdelning!

Min avdelning (och kollegans men han håller mest med mig när jag föreslår något och verkar vara glad över att jag vill mycket ansvar), jag får, så länge resurserna tillåter, göra nästan vad jag vill. Sätta upp de regler och genomföra de aktiviteter jag vill och anser är bra. And I love that. Även om jag har dagar då jag känner mig som en dålig pedagog, så får det mig att känna mig som en bra pedagog. Jag styr, jag utformar för att jag kan, jag är kompetent. Och jag utvecklas av det. Kommer jag få det på ett annat jobb? Kommer jag komma in på någon annans avdelning då?

Dessutom ligger jobbet så bra till, får jag ett nytt jobb så kanske jag måste flytta igen.

Det är jobbigt att flytta...

Tappat 3 kilo och 8 cm runt midjan!

Nu i början är det för att kroppen släpper ifrån sig vatten, för det kommer ta ett par veckor till innan kroppen ställer om sig och man hamnar i ketos (och förbränner fett istället glykogen). Men det är inget negativt? Jag har slutat varit svullen, trots att jag fuskat lite med inte helt låglaktosiga produkter, jag sväller fortfarande upp av laktos, men bara under några timmar istället för hela dagar. Dessutom är jag inte konstant uppsvälld som det var med pasta och bröd. och 8cm minus är ju fortfarande 8cm minus oavsett om det är fett eller vatten, right?

Mitt sockersug är helt borta! Vilket var mitt främsta mål med att ställa om kosten. Det är helt magiskt. Och jag är inte konstant hungrig heller.

Varför är folk så skeptiska mot LCHF?

Fan jag pallar inte.

Blir göteborg imorgon, går inte att vara hemma blir bara irriterad på allt. Blir irriterad på folk på forum, på folk omkring mig, folk överallt. På mig också.

Fan det är vår nu, jag vill byta skinn. Vill ha nytt.

Det är så många saker som har gått sönder på sista tiden.

Halsband som faller isär, glas som tappas och fina fat blir skärvor.

Saker som gör mig glad glider ur mina händer och försvinner från mitt liv.

Jag har inte tålamodet att laga dem, jag kasserar så lätt.

Men en bitterhet hänger sig kvar. Det kommer aldrig längre vara samma sak.

Den perfekta metaforen för oss, för mig och för dig.

Jag greppar efter dig, men du faller ur mina händer.

Du försvinner bort i dina dimmor och mitt tålamod tar slut.

Jag kasserar så lätt.

Och en bitterhet hänger sig kvar.

Det har varit en massa flängande fram och tillbaka hela tiden den senaste tiden. Egentligen känner jag får en pilla mig i naveln-helg, men det är fest i Göteborg! Woho!

Men jag känner mig för en pilla mig i naveln helg.

Men det är en privatklubb-fest och jag har dissat den klubben i typ ett halvår och jag känner mig isolerad.

Hur stor är chansen att jag kan övertala arrangören att ändra till nästa helg? haha.

Urk, somnade vid halv fyra i natt och vaknade först kvart i åtta, tvingade mig att somna om och lyckas sova till tio.

Inte så att jag kom hem så sent igår, måste ha haft svårt att varva ner bara. Hursomhelst Tur att jag bara jobbar 5 timmar idag. 12-17 är inte så ansträngande.

I Malmö testade jag en helg av LCHF, jag har varit väldigt skeptiskt mot det men det var faktiskt rätt vettigt. Och det fungerar också, jag var varken uppsvälld eller konstant hungrig (som jag har haft problem med sen jag satte i p-staven). Poängen med hela "metoden" är att om du inte får i dig något som triggar insulinet (kolhydrater) så slipper du alla bieffekter av kroppen pumpar in insulin i kroppen. Som hunger, att kroppen lagrar fett, noll förbränning.

Så min första måltid, eftersom jag inte orkade handla när jag kom hem halv tio igår, var kassler och ratatouille med lite cream fresche till brunch.
Om jag äter brunch de dagar jag börjar 12 istället för att äta frukost hemma och sen mellanmål med barnen så slipper jag brödet som serveras som mellanmål. Taadaa mitt tidigare problem att jag åt för mycket bröd är slut.

För med inget insulin som kämpar ner blodsockret så blir det en jämn och fin kurva (som vi alla har lärt oss sen vi var små att det vill vi ha) och jag måste inte äta mellanmål är planen.

Nu ska jag leta efter kläder och trycka i mig allergimedecin