Life of an Åkerspöke

Idag var det segt att komma iväg.

 

Så väldigt segt.

 

Men det blev destå bättre när jag kom dit och jag körde riktigt slut på mig själv. Första gången på länge jag varit så trött efter en träning.

Känns bra att komma igång igen.  

Men det var nära att jag sket i det, vaknade för sent, stressade i mig frukost och bestämde mig i sista sekund att åka iväg innan jobbet. 
Det är det där valet hela tiden- Träna före jobbet = missa sovmorgon. Träna efter jobbet = stress.

 

Imorgon blir det vila men på onsdag blir det vattenzumba i sällskap med fina ena!

Humor att senast jag bloggade (förutom inlägget om träningspepp) så bloggade jag om att Isabelle och Albin var på besök, för det var vad jag tänkte blogga om nu!

 

Besöket var välkommet fast det kändes lite jobbigt. Mina sömnstörningar har börjat spökat igen.  Och med sömnstörningarna så börjar allt annat spöka igen, koncentrationen, apatin, motivationen, humörsvägningarna, allt. 
Men Isabelle är bra, Isabelle förstår utan att man behöver berätta något. Isabelle hjälpte mig med diskhögsberget som hade börjat hopa sig (det där med allt börjar igen med sömnstörningarna) och vi bakade kakor och vi tittade på MMA.

 

Men det var inte bara Isabelle som hälsade på i helgen. Jag fick besök av några andra också som skulle hjälpa mig att spela in en film till min obligatoriska datorkurs. Jag är en sån där som tycker att allt som är enkelt är oerhört uttråkande, så överambitiösa Zarah bestämde sig för att samla ihop ett gäng kompisar och spela in en riktig film!

Eller ja, en ca fyra minuter lång low low low budget Zombie film med en väldigt skakig digitalkamera.
Men ändå, pettitesser.

Men det var fint, jag har så fina vänner. 

Isabelle, Lirran och Samir

Efter en dålig start efter juluppehållet där jag har haft noll motivation och släpat mig till gymmet några få gånger. 

(innan var jag på gymmet fyra dagar i veckan) och denna veckas avbrott från gymmandet (förkyld) har den dåliga hållningen med tillhörande nack och ryggont kommit tillbaka.

Men också psykiskt märker jag av att jag lagt ner träningen. Har en obehaglig känsla av att det klias på insidan av huden! 
Så nu är det definitivt dags att börja träna seriöst igen! 
fyra (fem om jag orkar) dagar i veckan tills det känns lika naturligt som att andas (igen).

Så för att peppa mig lite så tänkte jag skriva upp veckans träningsplan.

Måndag - styrka + 20min kond
Tisdag - vila 
onsdag - Vattenzumba
Torsdag - Styrka + 20 min kond
fredag - 50 min kond
Lördag - styrka - 20 min kond
Söndag - vila 

(eller vila lördag och träna söndag, beroende på vad jag känner för).

 

Nu jävlar, nu kör vi!

Lilla Albin

Jag har haft besök hela helgen av fina Isabelle med klon.

 

Jag vet inte riktigt det här med barn... Ja, jag vill ha barn..
Men...

Bäbisar är så förbannat tråkiga. De är söta ja, men de är tråkiga. Kan inte ens sitta själv.
Mina instinkter säger åt mig att busa, vända upp och ner på, attackittla och träna läsning/matematik osv när jag ser barn. De där *pekar på bilden* är så... Små...

Nä, om det blir barn någon gång blir det nog adopterade barn.

 

Men jag tar min roll som Farbror-Zarah väldigt seriöst och köpte i sann Genusanda en lila body till Albin med en stor rosa elefant på. Det fanns förvisso en blå/grön sån, men den hade inte röda muddar och man kan ju inte ha kläder på sig som inte syns.

Jag har fibrer nu!

 

Shit vad snabbt det går...

Jag är van vid crapyassmobilemodem-standard så 10/10 är helt fantastiskt!

 

Awesomeness

eller den har nyss börjat rullat.

 

Jag har varit kass på att uppdatera, men det har varit juuul och nyår och jag har haft fantastiska veckor med att flänga runt i landet och mellanlanda mitt bland fantastiska människor. Först var jag hos mamma i Norr sen i Malmö en sväng och hälsa på skåningen, och därmellan var jag hemma i Borås för att fira nyår.

 

Men nu är det vardag igen... Och fina fina Isabelle kommer på besök idag! 

Sitter jag uppe och funderar för länge på nätterna.

 

Jag funderar för mycket.

 

Ibland när jag funderar kommer verkligheten ikapp.

 

Jag lever mitt fantastiska liv och är så fantastiskt jävla stolt över mig själv för jag har byggt upp det själv.

Det finns få saker som jag har fått gratis. Mitt liv har inte varit en evig våg av flyt som jag har surfat på.

 

Men jag lever som om det har varit det.

Jag skrattar, jag flummar, jag festar, jag kostar på mig att vara mentalblond och bekymmersfri.

För jag kan.

 

För att jag kan det, för att jag förtjänar det, för att det är så här enkelt livet ska vara.

 

Men ibland kommer minnena ikapp. Jag vill lägga mig under täcket i fosterställning tills tankarna försvinner av sig själv.

Jag tänker inte att det är synd om mig och jag tänker inte alls på hur dåligt jag mår.

 

Nej, det jag tänker är att allt är en lögn...

När jag flyttade hade jag ingen självkänsla, inget självförtroende och jag var vilsen vart jag än stod någonstans.

Så jag har byggt upp allt sånt, jag har byggt upp en identitet och ett liv. Mitt liv, som jag ville ha det.

Men är inte det som känns som en lögn. Nej, det känns sant.

 

Det som känns som en lögn är vad som hände förr, hur jag mådde förr.

En lögn! Jag har inte mått dåligt! Jag har inget trauma! Jag har aldrig varit trasig!

 

Och när minnena kommer ikapp känns det som om jag har svikit mig själv.

Jag har svikit mitt yngre jag, hon som jag lovade att kämpa för ett bättre liv.

Jag lovade henne att en dag skulle allt vara så fantastiskt.

 

Och nu när det är fantastiskt har jag glömt henne...