Life of an Åkerspöke

Jag möter på forum och liknande många män som spyr ut sitt kvinnohat. Att det är synd om sig själva som aldrig får ligga för att kvinnor är så otacksamma. Och grövre saker.
En massiv konspiration om hur kvinnor är, och hur de tänker.

De blir påhejade av andra i de där forumena.

Det gör mig illa till mods, men jag förstår det.
Vad jag inte förstår är kvinnor som spyr ut kvinnohat.

Hur kan en kvinna hata kvinnor?
Är inte det självhat?

 

Jag är inte jättemycket för det här snacket om att "vi ska ställa upp för varandra". "Vi alla är systrar" och så vidare. Jag tycker att vi ska ställa upp för de människor vi har relationer till. Både systrar och bröder.

 

Men att hata kvinnor?

Jag förstår inte.

 

"nu identiferar sig inte alla som kvinna!"
Nej det är sant käre läsare, men jag har mött kvinnor som identifierar sig som kvinnor men ändå hatar kvinnor.

 

"Men jag hatar våpiga kvinnor"
Fast... Ett "våp" är bara en person som beter sig som den extremaste versionen av idealbilden av en kvinna är. Hur en kvinna ska vara och bete sig.

 

Jag har också varit en sådan som har hatat "våp", eller "fjortistjejer" som vi sa när jag var yngre.
Men jag gör det inte längre.

 

"Ett våp har ingen självrespekt".
Well... Är det en anledning att hata personen?
Jag kan tycka lite synd om en sådan person. Om personen nu är fast i sitt beteende och inte kan välja att vara något annat än den här extrema klyschen om hur kvinnor ska vara.
Men hata personen?

 

Varför ska jag hata en kvinna för att hon är en annan sorts kvinna än mig?
Kvinnan har inte gjort något som jag tycker är moraliskt upprörande. Hon har inte gjort något mot mig annat än att existera.
Varför ska jag hata henne då?

 

Sen har vi en annan sorts våp. Våpet som väljer att vara ett våp.
Ska vi inte vara ett öppet och fritt samhälle där folk får vara som de önskar att vara?

 

Om vi lämnar våpet ett tag.
Jag har hört/läst kvinnor som har hejat på de här männen när de har skrivit hur lömska och hemska kvinnor är.
Att de som kvinnor håller med och därför HATAR att umgås med andra kvinnor. Att de väljer bort kvinnor för att alla kvinnor är falska och lömska.

 

Det förstår jag inte.
Du kan inte välja bort dig själv?

"Nu ser sig inte alla kvinnor sig som kvinnor"

Nej, men det har vi redan gått genom. Jag pratar om kvinnor som ser sig som kvinnor som endå anser att alla kvinnor är lömska och hemska och därför väljer bort kvinnliga vänner.
Hatar du inte dig själv då också?

Och när någon kvinna hejar på en man som spyr galla och äckel över kvinnorasen.
Inser inte kvinnan då att hon hejar på att själva bli sedd på det där sättet?
Att hon uppmuntrar statusen bland kvinnor att de är lömska och falska. Att det blir en oändlig och ondskefull cirkel?
Att hatet späs på och att hon mycket väl kan vara föremålet för hatet?

 

Jag förstår inte kvinnor som hatar kvinnor.

Jag hänger mycket på twitter, där har det pågått en diskussion där några bloggare uppmuntrar tjejer att skriva sina vardagsberättelser.
Tex i hashtaggen #patriarkatetlurademigsombarn och bara #patriarkatet. Det finns fler hashtaggar om det.
Varje hashtagg blir starkt kritiserat av pojkar (och en del tjejer) som hävdar att patriarkatet inte existerar.

Att det är fånigt och det är bara kvinnor som gnäller. Att det är enstaka tillfällen och de enstaka tillfällen samlas för att ställa killar i dålig dager.
Att det är Rabiatfeminister (eller Rabiesfeminister som en viss blondin skämtsamt har benämnt feminister) som vidhåller att partiarkatet existerar och därför skall inget som sägs inom det tas på allvar. 

Så jag vill reda ut lite begrepp nu. Folk menar att vi lever i ett jämställt samhälle, att patriarkatet inte existerar.

Vad menas då med partiarkatet? 
För att förklara det måste jag förklara två olika saker. 

Den ena är genus och sociologi. 

Genus kan vi kort förklara med att det betyder könsroller. Den långa förklaringen är att genusvetenskapen handlar om hur könsrollerna formar oss, att vi fortfarande i vår kultur lever kvar i ett samhälle där det gör skillnader mellan kvinnor och män. Genusvetenskapen sträcker sig längre dock, det handlar om att det finns olika normer som upprätthåller detta. Tex heteronormen pratas det ofta om, att normen är en kvinna och en man som lever tillsammans i tvåsamhet. 
Det finns andra "normer", tex inom hbtq"världen" finns det mycket osagda regler för uppträdande och åsikter. Men heteronormen är den största norm som råder i vår kultur, så det är den jag pratar om nu. 

Sociologi är vetenskapen om hur vi beter oss som flockdjur i vårt samhälle. Hur vi påverkar varandra. Det är lite krångligare än så men för att förklara det kort. 

Genus och sociologi går lite grann ihop i en tredje forskning, utvecklingpsykologi. 

Barn som växer upp tar instinktiv till sig beteendet från människor runtomkring barnet. Har ni någonsin hört utrycket "barn gör inte som vi säger, barn gör som vi gör" innan? Det är för att vi är flockdjur och det är en överlevnadsinstinkt och dessutom en nödvändighet för att vi ska kunna skapa oss en identitet. Barnet söker efter att passa in. 
Så ett barn som är en tjej kommer upp till en åldern där den förstår att barnet är en tjej. Barnet har koll på att mamma är en tjej. Barnet ser att mamma står i köket, check säger barnets hjärna, jag är en tjej mamma är en tjej, mamma står i köket och där ska jag också då stå. Detsamma med pojkar, men de kanske inte ser att pappa står i köket, de kanske ser att pappa är ute och lagar bilen. Check säger barnets hjärna, jag är en pojke och då ska jag gilla bilar för pappa är en kille och jag är också det. 

Detta kan låta fånigt eftersom det är fullständigt överdrivet. Ja. 
Men tänk efter, hur är kvinnor porträtterade i media? Mamman är inte flickbarnets enda kvinnliga förebild. Vi formar oss inte bara efter en person, för att vi är flockdjur. 
Hur porträttreras män i media? Hur påverkar det pojkar att alltid se den bild vi har av män i media? 

Är mitt resonerade verkligen så fånigt? Nej. 

Det är ju det folk som säger att "kön är en social konstruktion" menar. De menar inte som andra tycks tro att det inte finns några fysiska kön. Utan att den här normen som uppfostrar oss skapar våpiga tjejer och tuffa killar, för det är så media matar oss med från när vi är gamla nog att titta på tv. 

Det är ungefär här jag brukar få kommentarer som "Det är faktiskt skillnad på kvinnor och män!!!" 
Är skillnaderna biologiska eller sociala bör ju vi då fråga oss. Är det verkligen så att kvinnor gillar inredning mer än män biologiskt eller är det uppfostrat? 

"Men kom till saken nu då!?"

Jaja sluta tjata. 

Patriarkat då. Det här spännande mytomspunna ordet. Vad betyder det? 
Det betyder *Trumvirvel* manligt styre. 
Folk hävdar att patriarkatet inte existerar för att vi på papperet är ett jämställd land. 

Vi HAR levt i ett fullständigt patriarkatiskt samhälle i flera generationer än vi har levt som vi lever nu. Tex 1800-talet var fullständigt patriarkatiskt. 

"Men det var förut! Det är inte så längre!"
Men jaja, lugna dig nu, jag är inte klar än.  

Det intressanta är att det inte riktigt går att säga när patriarkatet upphävdes. Var det när kvinnor började jobba i den industriella revolutionen? Var det när kvinnor fick rösträtt? 
Var det på 70-talet med hela jämställdhetsvågen? Var det på 80talet när vi gick tillbaka från 70talets ideal och det nygamla idealet om den starka framgångsrika mannen dök upp (igen) och kvinnor som den smala fantastiska "klarar av allt både barn, vara vacker och karriär"-kvinnan? 
Eller nittiotalet där kvinnors kamp ignorerades för att den var gammelmodig? 

När slutade vi leva i ett patriarkatist samhälle? 

Säg för argumentets skull att det upphävdes vid 70-talets revolution. (även om jag inte riktigt håller med) 
Då har vi levt i ca 40 år utan ett officiellt patriarkat, det är inte ens en livstid för en människa. Det är knappt en generation sedan. 

Så vad händer då med vårt kollektiva samhällsnorm? Hinner den verkligen ändra sig på en halv generation? 
Vi har faktiskt fortfarande traditioner som lever kvar i det här gamla och omoderna sättet. Vi är inte jämställda i vår norm vi lever i vågar jag mig påstå. 

Men varför är detta förvirrande då? Varför finns det så många som inte ser det här? 

Vi är uppväxta med ett ideal här i väst att vi ska växa upp till individer. Individer hyllas och vi får höra som barn att vi kan bli precis vad vi vill bli. Detta krockar med våra traditioner, för enligt våra traditioner ska vi följa en norm.

Lite som Freuds teori om överjaget och detet, där detet är våra filosofiska ideal om den fria jämnställda människan och överjaget är vår historia med hundratals generationer av att kvinnor ska vara ojämställda, där de inte är lika mycket värda som män. Och där i mitten sitter vårt jag och är förvirrad men försöker leva jämställt och fritt ändå. 

Det är det här jag vill upplysa, att patriarkatet finns. Inte officiellt nej, men strukturerna finns och lever och frodas. 
De här strukturerna om hur kvinnor ska vara, agera och se ut. Men det finns också strukturer hur män ska vara, agera och se ut. 
Det folk pratar om när de pratar om de patriarkala strukturerna. Det handlar inte om det offciella, det handlar om sociologi och om genus. Om gruppsykologi och media och så vidare. 

Men så finns de där som förlöjligar och blir arga. Är de korkade människor som säger emot folk som är upplysta och ser den större sanningen? 
Det kan kännas som så när jag tar om mina argument om och om och om igen och drar fram forskning och böcker och. Ja. Massor av fakta som de säger emot pga okunskap. 

"MEN JAG TYCKER OM ATT VARA KVINNLIG!" 

Liksom.... Nej, det handlar inte om korkade människor. Bara människor som kämpar emot när normen, det här trygga som säger åt oss hur vi ska vara, när den ifrågasätts. För det är tryggt och det är fint i den här bubblan. 
Överjaget är starkt. Överjaget kontrollerar. 

Men när jag säger att patriarkatet fortfarande existerar menar jag inte att killar är dumma och att de medvetet förtrycker. Eller att det är de som förtrycker i huvudtaget. 
Ingen här ska behöva lämna det här inlägget och känna att jag attackerar någon, för det gör jag inte. 

Jag attackerar våra normer. De normer vi blir uppfostrade i. 
Och det är de normerna som menas när folk skriver i #patriarkatetlurademigsombarn. 

Alltså.. Sånt här gör min förbannad

http://blogg.amelia.se/katerina-janouch/2010/10/12/manual-mot-valdtaktsrisk/

 

Det är inget fel i sig att "lära" unga kvinnor att ta hand om sig. Men det är två saker som jag stör mig på.

Det ena är den här skrämselpropagandan.

 

Det är så farligt för kvinnor att gå utomhus ensamma, de behöver skyddas av "vänner"

(hur mycket skiljer sig det tänket från "talibankulturen"-tänket som många är kritiska till?).

 

Det är farligt för kvinnor att vistas ensam i samma rum som en okänd man (extremt farligt!).

 

Går du ändå ut ensam så måste du ha något form av vapen i väskan

(sen att bära på vapen är inte bara ökar risken för att de används i onödan, det uppmuntrar även till en generell vapenanvändning (vad är nästa steg från nycklar som knogjärn? Riktiga knogjärn? En kniv?) Om det är okej för kvinnor att ha vapen så måste det vara okej för män att ha det, right? Ska vi inte jobba för att få bort vapen från samhället?).

 

Jag skulle kunna fortsätta i all oändlighet och ta upp exempel på skrämselpropaganda som jag stör mig på och varför. Men det som jag verkligen stör mig på med allt det där är att vi som kvinnor blir uppfostrade (hjärntvättade?) med bilden av oss som försvarslösa.

 

Vi SKA vara RÄDDA, för vi är SVAGA. Vi är OFFER.

 

Tänk er själva, ni killar som läser det här. Hur skulle era liv se ut om ni ständigt fick höra från samhället, föräldrar, polisen själva och media vad NI ska göra för att undvika att bli övergripen. Att ni inte har en chans att försvara er, ni är som höns som springer omkring vind för våg som våp när det kommer en räv in på gården.

Ni måste göra allt ni kan för att akta er från de stora hemska okända männen som lurar där ute i skuggorna.

Närsomhelst kan de överfalla er och ni är chanslösa, om ni inte är beskyddade av andra män.

 

Skulle ni känna er självsäkra och ta för er i arbetslivet om ni är hjärntvättade av att ni är i ständigt behov av andra människor stöd?

 

 

Nu kom jag bort från ämnet. Men det andra saker jag stör mig på är att det läggs så otroligt mycket skuld på kvinnorna.

De är de som blir överfallna, fast eftersom den typiska överfallsmannen (alltid en man) inte kan rå för att han överfaller, ty det ligger i hans natur att göra så. Så är det upp till kvinnan att försvara sig, fast hon kan ju inte försvara sig.

Så därför måste vi ge henne små tips, som att hålla sig under gatlamporna, fast man kan lika gärna säga åt henne att skydda sig med genom att bära en amulett för beskydd.

 

Och sen när hon blir överfallen så läggs all skuld på henne:

"varför höll du dig inte i ljuset!? jaha.. Det gjorde du? Men varför sa du inte till någon vart du skulle befinna dig!? .. Jaha.. Det gjorde du också... Men... Varför försvarade du dig inte med en nyckelknippa!?. ... Jaha.. Det gjorde du också? MEN VARFÖR VAR DU FULL!? Du fattar väll att du inte kan försvara dig om du är full!? OCh varför var du ens där!? Och varför skrek du inte så fort du märkte att du var ensam med en okänd man!?"

 

Ni ser? Följs inte den där "tipslistan" som alla tjejor har växt upp med så får man skylla sig själv.

Lite grann...

 

 

 

 

Sen att de flesta överfallen sker med personer som du har en relation till. Typ en bekant eller till och med en pojkvän/make/sambo.
Precis som mord så sker de flesta våldsbrott av personer "inom hemmet", pratas det inte så mycket om.

Det pratar heller absolut ingenting att om du är en man löper du större chans (rent statistiskt) att bli nedslagen på krogen än att du som kvinna blir överfallsvåldtagen.

Hur känns det för dig som man att veta?

Det känns inget speciellt, eller hur?

 

För även om chansen är större så händer det inte så ofta.

 

Kvinnor har också rätt att känna så, att det är något som inte händer "så ofta". Det är inget som ska
behöva hänga över oss och göra oss paranoida.

Har haft ett ganska långt samtal med en kompis nu om det här med samhället och övervikt. Till slut handlade det om att vi är säkert mycket friskare än många som väger mycket mycket mindre. För vi tränar regelbundet. 

Och det är ju det som är grejen. Hälsa handlar egentligen väldigt sällan om vikt, utan om livsstil. 

Men jag blir lite ställd när folk pratar om magoperationer. Speciellt personer som är mindre än mig.
Jag känner inte igen mig i det de beskriver, att de har ont och att de är sjuka. Hur kan jag inte vara sjuk? 

Visst jag skrev ju några rader upp att det handlar om livsstil. Jag tränar mellan tre och fem dar i veckan, klart att jag mår fantastiskt! 
Klart att jag inte upplever kroppen som tung när jag styrketränat två dar i veckan i snart ett år. Jag har ju massor av muskler som bär runt på kroppen. 

Men när jag vägde som mest och inte hade tränat något på flera år, inte ens då hade jag ont! Okej fine, jag tyckte att kroppen var tung och det var lite jobbigt att bära tunga påsar/väskor långa sträckor. Eller att gå runt en hel dag. Det var jobbigt när jag vägde 30 kilo mer än idag och var helt otränad. Men jag mådde inte dåligt och jag gick inte runt och hade ont.


Det ända hälsoproblemet som kan relateras till min övervikt är att jag har liiiiite högt blodtryck. Fast å andra sidan så ligger det i släkten, både på mammas och pappas sida så jag hade lika gärnat kunnat ha det om jag varit smal hela mitt liv. Och det är inte ens över gränsen för vad som är normalt. Det bara ligger precis under den gränsen. 

Också har jag astma då. Fast det får man inte för att man är tjock, men det kan förvärras när man är tjock. För att man kan få fettansamlingar kring lungorna som påverkar lungkapaciteten (fast det kan man ha som smal också om man äter onyttig mat. För fett lägger sig inte alltid utanpå kroppen, det lägger sig liksom inne i kroppen också. Igen det där om att det är livsstilen som avgör om man är hälsosamt, inte vikten). 

Men minst ett konditionspass i veckan och taadaa, jag behöver inte min bricanyl 
(förutom när jag kanske råkar röka lite grann, euhm..).

 

Men nu kommer jag bort från ämnet. Varför är jag inte sjuk? 
Hela samhället skriker åt mig att jag borde vara döende nu. 
Varje gång jag är hos läkaren, oavsett om varför jag söker dig är det en plågsam utelämnande process jag måste ta mig genom där det mesta handlar om hur fet jag är. 
Att jag mår bra, att alla mina värden mår bra, att jag tränar regelbundet, att jag har ett fantastiskt immunförsvar spelar liksom ingen roll. För jag har ett BMI på 43. Jag är sjuklig, tydligen. 

Alltså jag skojar inte. Jag är så van vid det så jag reflekterar inte över det. Men egentligen är det sjukt när jag behöver påfyllning på min kortisonsalva (medfödd atopisk dermatit) så får jag en föreläsning om vikten. 
Vad har mina eksem med vikten att göra? 

De enda läkare som jag har upplevt som inte har pratat om min vikt är den specialistläkaren jag gick hos förut när mina eksem exploderade jag jag fick gå på behandling två dar i veckan. 
Och en som skulle undersöka min migrän. (för en massa år sedan). 

Som om de vill att jag ska vara sjuk. Eller inte vill, vill är fel ord. Men som om jag borde vara det och därför tycker de att jag är det. 



Så varför är jag inte sjuk?
Speciellt när folk som är mindre än mig tydligen är i behov av en magoperation. 

Hur blev jag det här oförklariga medicinska fenomenet som säger emot allting som samhället har lärt oss?

 

Jag har faktiskt blivit erbjuden magoperation, men jag har alltid känt att det varit ett sånt stort och läskigt steg att jag tackat nej. Jag tränar hellre som en galning än sövs ner och blir skuren i.

Det sägs att det är en kinesiskt förbannelse det där.

Man sa det till folk som man tyckte riktigt illa om.

 

"må du leva i intressanta tider"

Det är ju onekligen intressanta tider på jobbet just nu. 

Eller ja, det har varit det i ett år nu.

 

Jag kanske börjar förstå lite grann vad förbannelsedelen handlar om. 
Men det är ju synd att klaga. Det är ju å andra sidan inga långsamma dagar.

Okej, en gammal nyhet. Men jag vaknade tidigt och är uttråkad.

Politikerna röstade nej till förslaget om att servera vegetarisk skolmat en dag i veckan.


Helt idiotiskt på alla möjliga sätt att säga nej.
1 köttindustrin är inte bra för djuren eller för miljön. Vi kan skapa en debatt i skolorna om detta, den pedagogiska vinningen hade varit fantastisk.
2 barnen äter inte tillräckligt nyttig mat, vi kan visa dem att det går att äta grönsaker. (Pedagogik igen)
3 Kött är dyrt, en vegetarisk måltid (och vegetarisk "på riktigt", inte med dyra köttsubstitut som soyaprodukter eller qourn) i veckan kan sänka matkostnaderna.

Ett argument mot att servera vegetarisk mat var att det kommer slängas mat. Till skillnad mot nu?
Barn äter inte sånt de inte är vana vid, det är en poäng. Men om de blir vana äter de.
Och detta medför en möjlighet att införa "konstig" mat som inte är massproducerat och full med skit! (Som den där jävla billighetskorven de får med mer e-nummer och potatismjöl än kött).

Vad är det för fel på långsiktiga lösningar?

Ett annat argument var att det var fel att tvinga barnen att äta en viss typ av mat.
Men seriöst?
Nu tvingar vi ju barnen att äta köttmat?

Vad är skillnaden?
En ideologi mot en annan ideologi.

Dessutom tvingar vi barnen just nu att äta onyttig mat med knappt några grönsaker alls. Mat som är onödigt dyrt, tillagas på en annan plats än skolan, hålls uppvärmd och är lågkvalitativ.

Är det bättre att tvinga barnen att äta det än att äta nyttig varierad mat?

Minns ni när jag skrev om språkfacism?

Att jag hade blivit det jag hatade?

Jag fick en kommentar:




Seriöst?

Du som var anonym, du är medveten om att hela inlägget är lite smått ironiskt nedklankande mot såna som rättar andra? Du är medveten om att du valde att endast påpeka ett litet stavfel i en jättestor klump i en förövrigt välformulerad text?
Om jag får säga det själv, för jag ansträngde mig faktiskt där.


Vad kan jag säga?
Jag har blivit botad!

Jag är inte alls det jag hatar. Jag är inte alls en dålig människa som mår så fruktansvärt dåligt att jag måste påpeka andras fel.
Fast det gjorde jag förvisso inte, jag var tyst och himlade med ögonen i tysthet.

Men det är det jag pratade om förut, hur jag resonerade förr. Jag ansåg att de som koncentrerade sig på andras stavning och hur de uttryckte sig missade en del av det sociala samspelet. Det är faktiskt så.

Men vill du vara en tönt, en anonym tönt. Så var det då. 
Men nästa gång kan du väll skriva dit ditt namn också?
Say it to my face bitch.

Tidigare i mitt liv var jag en radikal talspråkskrivare.
Seriöst, jag var militant antispråkfacist. När främlingar från nätet (främst irc) kommenterade mitt talspråkskrivande blev jag än mer anti.
Jag tog i ännu mer och hävdade bestämt min rätt till att uttrycka min individualitet.

Irc är en ersättning för tal, hade jag som försvar. Detsamma gällde mail och gästboksskrivande (ni minns säkert tiden där vi hade gästböcker istället för en "wall" eller för att använda det försvenskade ordet, vägg). Det var enligt min åsikt ett inofficiellt forum och därför var användandet av talspråk befogat.

Det var inte så att jag inte kunde skriva. Nej jag var ganska bra på att skriva, jag hade min mest produktiva period av diktskrivande och noveller under gymnasiet. Det var bara så, besvärligt. Och formuleringarna blev onaturliga.
Så de som tjatade om grammatik var enligt mig, töntar i den värsta formen. De där lite äldre, som tror sig vara lite finare. De där som inte kan ta en del av det sociala samspelet. De som är för upptagna med att visa sitt kunnande istället för att vara socialt kompetenta.

Senare läste jag svenska A och svenska B på komvux. Där hände det något.
Läraren hade ingen förståelse för artistisk frihet gällande skrivregler. Obarmhärtigt blev mina "mej" och "dom" överstrukna med en argsint rödkulör. Mina särskrivningar fick en ännu argare symbol och mina syftningsfel fick ofta en notering om ett behov av personlig konsultation.
Jag var länge i chock, jag som var van att prata omkull lärare och argumentera för ett godkännande. Ibland med ett hot av att inte skriva något alls fick jag till slut ett undantag. Men inte hos henne. Nej hon förklarade varje gång att detta var en kurs i svenska, inte i prosa.
Och jag behövde inte någon lektion i prosa, för det kunde jag utan och innan.

Sakta men säkert förvandlades mina mej till mig och mina dom försvann för alltid. Även vid inofficiella tillfällen som msn eller annan chatt.
Men jag hade ändå mina värderingar kvar. Jag försvarade användandet av talspråk i mailandet och chattandet, fast jag hade gått över till skriftspråket.

Senare började jag på högskolan. Jag har svårt att uttrycka min förändring, men det var en förändring långt mer dramatisk än den förra.
Mitt i utbildningen märkte jag att jag mer och mer började störa mig på stavfel. Började störa mig på meningar utan korrekt meningsbyggnad. Och jag började störa mig på "dom".

Jag har blivit det jag hatar.

Jag vägrar svara på mail som innehåller fler än ett frågetecken i rad.

Jag har blivit en språkfacist.

Tittar på The house bunny, först tyckte jag filmen var lite roligt. En tjej blir utkickad från The playboy mansion och måste klara sig utanför huset. 

Hon hamnar i ett sorityhouse som hon måste fräscha upp så de får kandidater för annars får de stänga ner. Iallafall. Tjejerna där är helt misfits, nördtjejerna utan stil som alla skrattar åt. Så ingen vill så klart vara medlem där! 

Jag tänkte vad bra att det kommer någon som rycker upp dem, lite girl power och sånt. Men nej, med smink och snygga kläder så löser sig allt. Enligt den amerikanska modellen. 

Bla...

 

Men efter ett tag så upptäckte tjejerna, efter att de blivit populära att de samtidigt har blivit totala bitchar som är lika ytliga och dum i huvudet som de andra som gjorde narr av dem. 
Så jag tänkte. Oh nu har filmen skärpt till sig! Nu har jag återfått tron på filmvärlden igen.

Men nej... Allt löste sig med en kompromiss! Man kan vara snygg och orginell! Och ha sin unika stil kvar. 
Så länge man är snygg. 

Och populär.

 

Bla...

 

Nu ska jag inte rata filmen helt, den är lite underhållande. Så länge man stänger av den tänkande delen av hjärnan :)

Jag tror inte att folk vill vara arbetslösa.
Jag tror inte att man kan leva på socialbidrag och tycka om sitt liv. 

Och det är tydligen en väldigt radikal åsikt.

Nu har jag surfat runt lite och läst andra som har bloggat om den här idén.

Några pratar om ett fångarbetarlägerland och andra pratar om "jamen hur bra gick det för Grekland" "vi är så bortskämda för vi börjar inte jobba försen vi är 30 och ska gå i pension när vi är 35".


Well... Jag fattar poängen, vi har röstat på moderaterna. Moderaterna har sänkt skatterna så vi kan låtsas att vi är lite rikare. 
Så vi måste jobba längre för att kunna försörja oss själva.

En del bloggare jag har surfat runt på tycker att det här är en självklar ekvation.
Jag förstår inte vart det självklara ligger någonstans?

Jag tänker inte jobba tills jag dör bara för att någon jävel vill slippa betala någon hundralapp extra i månaden i skatt!
Det är fan inte alls självklart!


Och jag hade gärna börjat jobbat direkt efter gymnasiet, jag försökte till och med att göra det. Men det var ett vikariat här och ett vikariat där.
Om det var något alls.
Men det var inte för att jag var bekväm, för att jag valde att glassa runt.

Det var för att jag var 19 år och outbildad. Dessutom var jag trasig och hade social fobi.

"AAAAALLA kan få ett jobb, bara de vill. De måste bara rycka upp sig och gå runt och fråga om jobb. Man kan till exempel gå runt och förnedra sig själv det grövsta genom att fråga stressiga butiksbiträden om de har ett jobb över".

Jävla förnedringsretorik. Nä alla kanske inte har samma förutsättningar? Det kanske är det som är meningen med ett socialtskyddsnät? 

Kanske det som är lite meningen med en pension också? Att alla inte kan jobba tills de är döda?

Det är inte mitt fel att systemet är uppfuckat, så jag ska leva som om jag skulle dö när jag är 70 och pensionera mig när jag är 62.

 

 

8 års pension är väll inte för mycket begärt? Inte ens från välfärdssverige?

http://www.dn.se/nyheter/politik/fler-maste-kunna-byta-karriar-mitt-i-livet

Det senaste påhittet från Alliansen.

Det finns två saker som jag finner oerhört provocerande

Det första: Min mormor dog när hon var 70 (okänd sjukdom), min morfar när han var 69 (hjärtfel).
Med mina gener så tänker jag inte jobba mer än en dag över att jag fyller 62!

Fuck jobba hela livet "för att vår välfärd kräver det". Min välfärd då!?

Vilket för mig till den andre delen av detta jag blir provocerad över.

HUR FAN KAN MAN SKRIVA ATT FOLK SKA JOBBA ÖVER PENSIONSÅLDERN NÄR VI HAR SÅ HÖG UNGDOMSARBETSLÖSHET SOM VI HAR!?

När man ser automatiskt vilka "fel" okända människor gör mot barn. Som nyss var det en tant utanför fönstret först klagade på att barnen gick för långt ifrån henne och hotade med att om de inte skärpte sig så skulle de få hålla henne i handen (bara det var ju jättefel, hålla en vuxen i handen ska ju vara en trygghet och något bra inget "straff")

 

Och när de försökte gå brevid henne för att hålla jämna steg så saktade hon in och då klagade hon på att de saktade in. Daah de gick sakta för att du gick sakta kärring >_< 

 

Så onödig grej att klaga på, de försökte ju vara duktiga. Det är inte lätt att vara liten och bli behandlad som vuxna...  Du som vuxen är ledaren och du bestämmer takten, du kan inte låta barnen bestämma takten och sen skälla på dem när de gör fel, inte när de är så små.

 

Att i huvudtaget använda "straff" är jag väldigt skeptiskt emot. Som pedagog vet man hur mycket såna små saker påverkar barnen, allt de blir tillsagda och tillrättavisade om fastnar i deras minnesbank om hur man ska bete sig. När de blir lärda på "fel sätt" blir de förvirrade, varje försök att göra rätt borde uppmuntras även om det ibland inte riktigt blir som de vuxna hade tänkt sig från början. De ska inte bli "straffade" när de försöker för då blir det "fel" att försöka. Att straffa ska bara användas när man vill markera att detta inte är okej och straff ska ALLTID komma med en förklaring om varför straffet utdelades och ges ett alternativ till vad man ska göra istället.

 

Som vuxen gör du fel om du använder straff utan att reflektera varför du gör det. Dessutom är det ganska meningslöst att ge allvarligare straff som "time out" när barnet är yngre än typ tre år. (jävla "supernanny-metoder" som ska användas i extremfall men som folk tror att de kan använda närsomhelst). För så små barn kan inte förstå den abstrakta iden om konsekvenser. Därför ska man vara sparsam med "straff" och för att straff förlorar sin effekt ju oftare det används, barnet blir så van att alltid straffas så till slut blir det inte längre någon idé att försöka göra rätt, dessutom blir straffen något de kan leva med.

Nu tänker jag lägga ner lite tid på varför jag hatar supernanny-metoden time out: När barnet blir avskilt från de andra skapar det en enorm osäkerhet hos barn, kom alltid ihåg att människor är flockdjur och ju yngre barn är desto mer flockinstinkter har dem, att avlägna ett barn från flocken är ett väldigt grymt straff. Barnet blir rädd och osäker och i kombination att barnet blir uppryckt och inte får en ordentlig förklaring till varför den blir avlägsnat skapar en förvirring. Barnet mår bara dåligt och kopplar inte med att den välte ner tallrikten från bordet för sjunde gången med att få sitta i ett annat rum. Detsamma knepet om att slå tillbaka om barnet slår dig, barn under tre år (tre till fyra beror på mognadsutvecklingen) ÄR egocentriska, de har inte fattat att andra människor kan känna andra saker. De fattar inte att det gör ont på dig, de fattar bara att du blir arg/ledsen och det är de de vill för de är arga eller ledsna.

 

Sjävla idén om time out för att barnet ska lugna sig är bra dock! Men en time out där barnet får sitta i ditt knä och blir fasthållen (inte hårt men tillräckligt för att den ska sitta kvar) tills den har lugnat ner sig funkar mycket bättre. Men det viktigaste där är att DU är lugn och inte arg, prata med barnet och säga att du vill att barnet ska vara lugnt. Om du är arg och om du skäller blir barnet ännu mer hysteriskt och argt, som sagt, barn är flockdjur och känslor smittar. Barn som är arga och slår och skriker och protesterar vet oftast inte själva vad de är, de mår dåligt och reagerar på det. Stoppa ett barn som slår genom att hålla i händerna (aldrig hårt!) eller slå undan händerna, acceptera aldrig att barnet slår men bli heller aldrig arg. Säg till barnet "du är arg/ledsen nu" så den själv kan sätta ord på sina känslor, då blir det i framtiden lättare för barnet att hantera sina känslor om den vet vad det är för känslor den har. Och försök sätt barnet i ditt knä och viska till barnet, trösta det som om det vore ledset och samtidigt kan du passa på och säga att du vill att barnet ska lugna sig och inte slåss.

 

Att avlägnsa ett barn i det stadiet där de är argt skapar en förvirring hos barnet och det kommer eskalera ilskan till nästa gång eftersom den inte har fått lära sig hur man lugnar ner sig själv, vilket du gör när du tröstar ett argt barn.

Därför hatar jag supernanny, visst hennes metoder funkar på tv men det är i extremfallen hon använder metoderna där beteendet har eskalerat till nivåer som det inte går att hantera på något annat sätt. Din tvåårings tvåårstrots är inte extremfall, det är en del av den emotionella utvecklingen. Det är samma känsloutfall som tonåringar får i puberteten. Om du minns hur arg helt utan anledning du var då så tänk att din tvååring upplever samma sak.

Ketchupmamman gör en poäng av folks tedenser att styla sitt namn, vilket är roligt cus its true.

Folk som ändrar sin stavning eller namn eller föräldrar som ska ge sina barn "häftiga" namn eller alternativa stavningar är skittöntiga på riktigt.

I'm I right? Ofcourse.

Speciellt de där som ska stava med Z istället för S och ska stoppa stumma bokstäver överallt, som H till exempel.

Ehm... ja, förutom jag själv då...
/Zarah

Då och då slår det mig att jag är en pedagog, som när det blir konflikter och jag upptäcker att jag är den enda vuxen i rummet. Det som påminner mig att jag är pedagog och arbetar här är att jag inte alls tycker att det är läskigt, eller ja, efter att den första halvsekunden av panik lägger sig så tycker jag inte att det är läskigt.

Jag börjar prata mer på möten och arbetsträffar och jag försöker driva genom egna projekt och jag märker på mina kollegors attityd att det har gått från uppmuntrande nickar till en snabb "jag bekräftar att jag hörde men jag har andra saker att tänka på"-nickar. Vilket är en bra sak, jag glider in och blir en av dem. Det känns så faktiskt, fast det är klart jag vågar inte flumma ut än så så inne i "gänget" är jag inte riktigt. Men kanske snart, det är naturligt att det tar ett tag. Men det är fantastiskt att jag vågar, jag känner mig inte dum eller i vägen.

De två första veckorna fick jag hela tiden påminna mig själv om att jag inte var på VFU. Min första tanke när barnen började diskutera regler och reglergränser var att jag skulle kolla med mina kollegor först, men det är ju JAG som är fröken, jag som sätter gränserna. Fast det beror på vilka gränser och vad som just är mitt ansvarsområde just då, men till exempel om de får ta en till frukt, för en kollega får de bara ta en frukt (eller frukthalvor är det), för mig får de ta tills det tar slut och pyssel och andra saker. Att Jag är fröken, jag bestämmer tog mig ungefär tre veckor att till fullo förstå.

Barnen börjar komma fram till mig på ett annat sätt än när jag var på VFU, jag är inte bara en rolig person som man kan gnälla lite hos som annars utan nu är det lite mer seriösa saker som de kommer fram med. En helt annan attityd. Fast de här barnen är lite annorlunda än de jag har mött på vfu, de är lite mer distansierande, de kommer tillexempel inte fram och kramas som jag är van att barn gör, dessutom är det inga utländska barn i gruppen vilket känns lite konstigt. Ovant och konstigt, som att jag är inne i någon bubbla skiljd från resterande världen. Dessutom är det ett lite finare område och det speglar sig på barnens attityder, vilket också känns ovant när man startar upp en aktivtet och de sitter och spelar DS i soffan istället. Eller när man drar igång en gemensam storröjning och de klagar på att de måste städa.

Lite humor att jag som ville jobba i en mångkulturell skola för att jag är intresserad av att arbeta med det sociala och språkutveckling, hamnar på en svenneskola någonstans i skogen. Men det är bara att gilla läget och det gör jag rätt mycket faktiskt :)

Den största humorn är endå att den gruppen jag har ska tydligen vara den "värsta" på skolan, redan från att de gick i förskoleklassen. Men det är den lugnaste barngrupp jag har arbetat i, från Ekarängskolan, vilket säger inte så mycket ni som inte känner till Borås, men ca 60-70% invandrare och väldigt hårt klimat bland barnen, till Trandared där det var några stycken barn med invandrarbakgrund och några barn med sociala problem, inte så mycket problem egentligen men det var en något orolig grupp.

Till hit ut i skogen, absolut ingenting. Och jag har fått den "värsta gruppen"... Lolz You have not seen worst

Bot mot tinnitus?

Det hade varit sjukt nice att få bli "frisk" igen, även om metoden kändes lite skum.
Men artikeln glömde nämna allt annat som tinnitus medför som gör det svårt att leva med det, själva ljuden i sig är faktiskt inte så funktionsnedsättande.

(well, nu har jag relativ lätt tinnitus, det finns ju de som verkligen verkligen lider av de här ljuden, mina "ljud" är mer bakgrundsbrus som jag sedan länge har vant mig vid och därför slutat noterat dem)

Det som gör tinnitus så svårt (OBS detta är individuellt) är allt runtomkring, jag till exempel är väldigt ljudkänslig. Vissa toner skär i öronen och hög volym är väldigt väldigt jobbigt (och jag är fritidspedagog! Smart Zarah...). Det gör ont, man blir trött och man hör ingenting i huvudtaget. Om det är mycket ljud omkring mig och en person står framför mig, tittar mig rakt i ansiktet och pratar - jag hör oftast inte ett ord. Tänk er att varje gång ni går ut på krogen, står bredvid en trafikerad väg eller sitter i en fullsatt café att ni är instängda i en glasbubbla, människor kan skrika åt er och ni hör ingenting för allt ljud blir bara ett surr. Speciellt när du är trött eller stressad. 

. Och så är det rädslan att hela tiden dumförklaras, det är jobbigt att vara ute bland okända människor, det är jobbigt att be dem upprepa sig hela tiden, det är jobbigt att missuppfatta och försöka reda upp missförstånd. Det är jobbigt att föra ett samtal, det är jobbigt i huvudtaget med människor. Telefoner är extra jobbiga, man vet aldrig om linjen ska brusa eller om volymen är för hög. Man vet inte om man kommer förstå den andre människan eller inte för det finns inget kroppsspråk att läsa av och igen rädslan över att bli dumförklarad, missförstå och så vidare.

Och det är EXTREMT jobbigt att på fester hela tiden be folk att sänka volymen eller be folk i närheten att sluta skrika, jag är den där tråkiga du vet, den där som är gammal i förtid, den som inte kan släppa loss och slappna av. Den som ska ha "lagom" ljudnivå.
Vilket gör att jag ofta hamnar i köket på fester, eller balkongen. För ljud gör ONT, stark fysisk och ibland förlamande smärta. Jag svär jag kan inte lyssna på Celine Dion eller Withney Houston, deras högsta toner även på låg volym är som en nål som borrar sig in i trumhinnan.

Tänk då någon med ett extremt gällt skratt, sånt där skitirriterande "jag vill slå in din skalle och se din hjärna välla ur din jävla bimbo"-skratt (alltid tjejer av någon konstig anledning som har sånt skratt) som många som har sådant skratt förväxlar med "smittsamt och unikt skratt som är en charmig del av min personlighet"-skratt
(det är det inte). Tänk er hur förbannat jävla ont ett sånt skratt gör när det skriks obehindrat rakt ut i luften precis bredvid någon som är ljudkänslig.

Och säger man till är man idiot, tyken och väldigt dum i huvudet... Ungefär på samma nivå som den som säger att "det är nog liiite väll mycket parfym, jag har lite svårt att andas här känner jag". Sån där jobbig människa som lägger sig hur andra ska leva sitt liv, en sån där som bara tänker på sig.

Så jag tiger istället, tiger och undviker. Tiger och ignorerar. För jag orkar inte förklara en gång till, orkar inte berätta, orkar inte blotta mig på det sättet. Så jag sätter mig någon annanstans eller försöker vända bort huvudet så ljudvågen inte träffar så hårt. Jag blir en stroppig och svår person som vägrar vara med och vara social.

Nej det är inte själva ljudet som är jobbigast med tinnitus, det är andra människor okunskap som är det.
Ska bli spännande om "de" hittar en fungerande behandling under min levnadstid.

Imorgon ska jag sätta i en P-stav istället för att fortsätta med p-piller. Om jag ska vara helt ärlig så tar det emot lite grann. Massa människor omkring mig nu går runt med en bäbismage, jag vill också ha en bäbis! 

Lite lockande är det att bara råka bli lite gravid. Lite hoppsan oj då, hur gick det här till? Jag har sagt hela tiden att jag ska vänta med barn tills jag är utbildad och har jobb och nu är jag ju utbildad och har jobb.

Nä... Jag får hålla mig tills åtminstånde provåret är klart. Provåret är som en slags betald lärlingstjänst som alla nyexaminerade har första året där vi efter ett år blir bedömda om vi är lämpliga som lärare eller inte. (nänänana-na ni som trodde ni var klara nu). Så det är en grej som är väldig dumt att behöver avbryta eller skjuta upp. 

 

Fast måste man verkligen vara så himla förnuftig hela tiden?

Ärligt så trodde jag inte på att SD skulle komma in, men jag hade fel. Jag trodde inte heller på att de blåa skulle få majoritet (vilket de tekniskt sätt inte fick heller men ändå).

Mitt största hopp i detta val var att Wetterstrand skulle få en ministerpost men det verkar ju inte heller bli så. Men de blev det tredje största partiet och nu verkar de ändå få en framträdande roll i riksdagen så jag är ändå ganska nöjd med hur det blev, menar, det kunde ju ha varit värre. Nu fick vi en öppen högerregering istället för en låtsasvänster med sossarna.

Mycket prat idag har det varit om SD och om MP ska samarbeta med M eller inte.

SD har jag inte mycket för, de försöker verka seriösa men misslyckas gång på gång. Vad var det för fulla inavlade fotbollshuliganer till exempel på deras valvaka? Vad pinsamt det måste ha varit för Åkesson att försöka städa upp och snygga till fasaden och så gång på gång bevisar anhängarna vilken nivå det är på tankeverksamheten där.

Jag tror inte på, men jag kan vara naiv också, att SD får den makten en del tycks tro genom att de kan bli vågmästare. Borgarna tror jag vill inte riskera att tappa för mycket stöd genom att böja sig för mycket för SD som SD kanske hade velat. Menar hur mycket mer självmord som politiker kan de bli än att samarbeta med dem?  
Fast nä, de var ju inte rasister http://www.aftonbladet.se/nyheter/valet2010/article7816166.ab och deras förslag bryter inte alls mot fler av de mänskliga rättigheterna.

Men vad de skulle kunna göra är att de rör runt lite i invandringspolitiken och det tycker jag är lite bra, för det behövs att det tas tag i det där och inte att politikerna tycker att allt är så fint och bra och försöker ignorera de allt mer växande ghettona. Men jag håller inte med SD någonstans, jag tror svaret på problemet är att man lägger mer pengar på "invandrarna" och få ett fungerande system för integrering och att få in människor (inte bara invandrare för den delen) in i samhället, för att på den vägen sparar man ju in pengar från till exempel bidrag på längre sikt.

Stoppa invandringen är ju bara korkat.

Det jag däremot tycker är skrämmande med SD är att de är så konservativa som de är, de är för de "gamla" samhället med att fruar ska vara hemma i köket och homosexuellas existens ska helst förnekas. Och vi alla ska ha samma kultur, inga individuella skillnader inte, nej nej. Sånt är ju farligt.

Tänkande människor med andra ideér är farliga...
men SD bevisar att även hjärndöda kan vara skrämmande.

Om att Ohly vägrade låta sig sminkas med Åkesson har också varit mycket prat om, somliga hyllade och andra tyckte att det var otroligt barnsligt.

Alltså... Ja det var lite barnsligt. Men det var Ohly och Ohly är Ohly det är fan respekt att Ohly vägrar vara någon annan än Ohly. Och det är min enda kommentar om det.

MP har nu en unik position, de kan mycket väl vara mer av en vågmästare än vad SD kan bli, MP är visserligen i allians med S och V numer men MP är av tradition inte bunden till en vänster eller högerideologi på samma sätt som sina allianskamrater, så MP kan rösta på det som gynnar deras politik om borgarna har något att erbjuda dem (vilket inte är så troligt men kanske kan bli troligt eftersom borgarna hellre samarbetar med dem än något annat parti utanför alliansen)

Men att MP skulle "samarbeta" (läs bli stödparti) med M är ju bara att glömma, No way titta hur bra det går för C att driva genom sina miljöfrågor. Dessutom tycker jag att MP har rätt i att de har gått i val med att de är i allians med V och S och då är de i allians med V och S och inte med Alliansen.

Sen med tanke på att vi ändå inte fick någon rödgrön regering så hade det bästa man kunde göra åt situationen vara att de, kanske inte gick med i alliansen och blev överkörda, kunde vara lite öppnare för att samarbeta med M.

Men å andra sidan så skulle det allra bästa vara att alla partier slutade vara så jävla tjurskalliga och samarbetade över blockgränserna. Men nä... Man har ju sin heder att tänka på...

Men för att summera detta för att jag ska sova nu så:
Jag är optimistisk, det kunde ha varit värre. Mycket värre.
SD tror jag inte kommer ha den påverkan som folk tycks tro.
Alla partier borde sluta tönta sig och tänka på samhällets bästa och inte bara på sina ideologer.

Samarbete och solidaritet, trots våra olikheter, är något vi lär oss redan i förskolan.

Innan valet så det jag mest var orolig över var hur mycket skolan kommer att ändra sig med en ny period av moderater. Nya reformer, ny läroplan och ny lärarutbildning.
Vilket var ganska logiskt att det var det jag tänkte mest på för att det känns inte så bra att ha tillbringat tre och ett halvt år på en utbildning och några hundra tusen i lån, för en ny fin och skräddarsydd för hur skolan arbetar idag inriktning och sen plötsligt kommer ett troll från ingenstans och tycker att det är för flummigt att arbeta ämnesintrigerat eftersom all kunskap som inte mätas är ogiltig kunskap och ska ändra utbildning, läroplaner, skolreformer och så vidare.

Hela min examen riskerar att bli total värdelös med andra ord.

Men jag är optimistisk! Även om nu min inriktning kommer att försvinna eftersom den inte uppfyller kraven vid den nya utbildningen så kommer inte min examen tas ifrån mig, jag kommer vara en giltig lärare (fast utan lärarlegitimation, för björklund tycker inte att fritidspedagoger ska ha en sån, trots att i stort sätt alla fritidspedagoger arbetar i skolverksamheten på halvtid och är med i ett lärararbetslag och att jag med min inriktning kommer att få en lärarexamen, dåligt Björklund att ignorera behöriga lärare så där), jag kommer att ha alla behörigheter som jag har vilket kommer att medföra två saker:

1 Om skolorna inte ändrar sitt arbetsätt så integrerad verksamhet som den ser ut idag med förskoleklass, skola och fritids i en "samlad skoldag" som det heter. Vilket är troligt att de inte gör eftersom det är way för krångligt för att ändra så kommer jag helt plötsligt infinna mig i en situation där min årskull fritidspedagoger i Borås och två årskullar till under mig är de enda i Sverige som har en examen som är skräddarsydd för detta arbetsätt som nästan alla kommunala grundskolor (för de yngre barnen då) arbetar på.
Och det kommer inte bli några fler sådana "superpedagoger" ute eftersom utbildningen var för flummig för Björklund.

Och taadaa! För vem vill inte anställa en helt unik superpedagog som har samma kompetens som en förskolelärare, fritidspedagog och klasslärare ihop? Och dessutom är utbildad i utomhuspedagogik och tematiskt arbetsätt (väldigt modernt nu).

2 skolorna kommer att ändra sitt arbetsätt och jag kommer stå med en plötsligt omodern skräddarsydd utbildning.

MEN om det sistnämnda händer så är min utbildning bred nog att jag kan söka jobb inom ett av mina tre kompetensområden (fritidspedagog - lärare för förskoleklass - Lärarresurs (dvs är med som en lärare på lektioner som någon annan har planerat, inget jag vill göra men ett jobb är ett jobb va fan) )
Och om det inte passar mig så har jag utbildning inom utomhuspedagogik och med det en halv idrottslärarutbildning som jag kan fortsätta på om jag vill det.
Annars har jag läst musik och bildspecialisering och kan fortsätta på det en extra termin av pluggande för att bli musik och bildpedagog (redan nu får jag arbeta som det, men om jag vill arbeta med äldre barn och kunna ge betyg i det behöver jag en speciell behörighet).


Så... Jobb kommer jag att ha.

IN YOU FACE Björklund.

Du blir inte av med mig fast du försöker.

video http://www.youtube.com/watch?v=YDThMGSfOq4

Att vi har ett fungerande samhälle är viktigare än ideologier.

I ett fungerande samhälle blir inte folk som fortfarande är sjuka utförsäkrade.

I ett fungerande samhälle drivs inte sjukhus, skolor, poliskår och så vidare med ett vinstintresse som medför en risk för kvalitetssänkning.

I ett fungerande samhälle svälter vi inte ut folk för att de inte skaffar sig jobb som inte finns
(jämför http://svtplay.se/v/1392775 med Borgs taktik att sänka a-kassan).

I ett fungerande samhälle är läroplanerna baserade på aktuell forskning och inte ideologi
Man låter dessutom människor med adekvat pedagogiskutbildning att skriva den och inte en pensionerad hjärnforskare (ja det är sant!) och sen sätter en handplockad aktivmotståndare till den gamla läroplanen att utreda den och låter henne få handplocka de personerna som ska utreda hennes utredning, som är stängda för andra. (ja det är sant sant!).


Mona Sahlin är inget ljushuvud, nej. Hon är minimoderat ja, precis som Persson MEN hon är mindre obehaglig än vad som kommer att komma med Reinfeldts regering.