Life of an Åkerspöke

När man ser automatiskt vilka "fel" okända människor gör mot barn. Som nyss var det en tant utanför fönstret först klagade på att barnen gick för långt ifrån henne och hotade med att om de inte skärpte sig så skulle de få hålla henne i handen (bara det var ju jättefel, hålla en vuxen i handen ska ju vara en trygghet och något bra inget "straff")

 

Och när de försökte gå brevid henne för att hålla jämna steg så saktade hon in och då klagade hon på att de saktade in. Daah de gick sakta för att du gick sakta kärring >_< 

 

Så onödig grej att klaga på, de försökte ju vara duktiga. Det är inte lätt att vara liten och bli behandlad som vuxna...  Du som vuxen är ledaren och du bestämmer takten, du kan inte låta barnen bestämma takten och sen skälla på dem när de gör fel, inte när de är så små.

 

Att i huvudtaget använda "straff" är jag väldigt skeptiskt emot. Som pedagog vet man hur mycket såna små saker påverkar barnen, allt de blir tillsagda och tillrättavisade om fastnar i deras minnesbank om hur man ska bete sig. När de blir lärda på "fel sätt" blir de förvirrade, varje försök att göra rätt borde uppmuntras även om det ibland inte riktigt blir som de vuxna hade tänkt sig från början. De ska inte bli "straffade" när de försöker för då blir det "fel" att försöka. Att straffa ska bara användas när man vill markera att detta inte är okej och straff ska ALLTID komma med en förklaring om varför straffet utdelades och ges ett alternativ till vad man ska göra istället.

 

Som vuxen gör du fel om du använder straff utan att reflektera varför du gör det. Dessutom är det ganska meningslöst att ge allvarligare straff som "time out" när barnet är yngre än typ tre år. (jävla "supernanny-metoder" som ska användas i extremfall men som folk tror att de kan använda närsomhelst). För så små barn kan inte förstå den abstrakta iden om konsekvenser. Därför ska man vara sparsam med "straff" och för att straff förlorar sin effekt ju oftare det används, barnet blir så van att alltid straffas så till slut blir det inte längre någon idé att försöka göra rätt, dessutom blir straffen något de kan leva med.

Nu tänker jag lägga ner lite tid på varför jag hatar supernanny-metoden time out: När barnet blir avskilt från de andra skapar det en enorm osäkerhet hos barn, kom alltid ihåg att människor är flockdjur och ju yngre barn är desto mer flockinstinkter har dem, att avlägna ett barn från flocken är ett väldigt grymt straff. Barnet blir rädd och osäker och i kombination att barnet blir uppryckt och inte får en ordentlig förklaring till varför den blir avlägsnat skapar en förvirring. Barnet mår bara dåligt och kopplar inte med att den välte ner tallrikten från bordet för sjunde gången med att få sitta i ett annat rum. Detsamma knepet om att slå tillbaka om barnet slår dig, barn under tre år (tre till fyra beror på mognadsutvecklingen) ÄR egocentriska, de har inte fattat att andra människor kan känna andra saker. De fattar inte att det gör ont på dig, de fattar bara att du blir arg/ledsen och det är de de vill för de är arga eller ledsna.

 

Sjävla idén om time out för att barnet ska lugna sig är bra dock! Men en time out där barnet får sitta i ditt knä och blir fasthållen (inte hårt men tillräckligt för att den ska sitta kvar) tills den har lugnat ner sig funkar mycket bättre. Men det viktigaste där är att DU är lugn och inte arg, prata med barnet och säga att du vill att barnet ska vara lugnt. Om du är arg och om du skäller blir barnet ännu mer hysteriskt och argt, som sagt, barn är flockdjur och känslor smittar. Barn som är arga och slår och skriker och protesterar vet oftast inte själva vad de är, de mår dåligt och reagerar på det. Stoppa ett barn som slår genom att hålla i händerna (aldrig hårt!) eller slå undan händerna, acceptera aldrig att barnet slår men bli heller aldrig arg. Säg till barnet "du är arg/ledsen nu" så den själv kan sätta ord på sina känslor, då blir det i framtiden lättare för barnet att hantera sina känslor om den vet vad det är för känslor den har. Och försök sätt barnet i ditt knä och viska till barnet, trösta det som om det vore ledset och samtidigt kan du passa på och säga att du vill att barnet ska lugna sig och inte slåss.

 

Att avlägnsa ett barn i det stadiet där de är argt skapar en förvirring hos barnet och det kommer eskalera ilskan till nästa gång eftersom den inte har fått lära sig hur man lugnar ner sig själv, vilket du gör när du tröstar ett argt barn.

Därför hatar jag supernanny, visst hennes metoder funkar på tv men det är i extremfallen hon använder metoderna där beteendet har eskalerat till nivåer som det inte går att hantera på något annat sätt. Din tvåårings tvåårstrots är inte extremfall, det är en del av den emotionella utvecklingen. Det är samma känsloutfall som tonåringar får i puberteten. Om du minns hur arg helt utan anledning du var då så tänk att din tvååring upplever samma sak.

Det en vecka sen sist jag uppdaterade här. Jag tänkte att jag skulle börja skriva om att det är mycket på mitt jobb men det känns som om jag upprepar mig. Men det är mycket nu, det är besparningskrav och vikariestopp samtidigt som vi försöker få genom ett nytt jobbsystem. Som inte alla är med på.

Jag jobbar i en avdelning som ligger fristående, det nya systemet går ut på att vi jobbar mer tillsammans men i planeringarna så tycks min avdelning glömmas bort. Eller dumpas över problem på. Jag blir arg ibland på vissa så slänger ur sig saker eller "lösningar" på problem som rör min avdelning utan att vara medveten om hur våra möjligheter ser ut. Är ett besök ut till oss så mycket begärt? Mitt schema skulle också ändras men efter att jag la in en liten protest om att det krockar då så kom de på att de kunde lättare ändra i min kollegas schema.. Det är också sånt som blir jobbigt, att jag plötsligt kan få information om ändringar som inte alls har tagits till hänsyn till hur det påverkar resten av min dag.

 

Jag vill bli arg, min instikt säger åt mig att bli arg att brusa upp och säga ifrån. Men jag MÅSTE samarbeta, jag måste anpassa mig. Det är jobbigt för alla, allas situation är påfrestande. Så jag tiger, tiger för att inte bli aggroZarah. Tiger för att samarbeta och inte göra mig ovän med någon. Tiger för att alla känner samma hopplöshet för situationen.

 

Så jag är tyst och blir mer arg på mig själv. Varför söker jag inte ett nytt jobb? Det är bara den här stadsdelen som har kris, resten av landets skolor går det faktiskt rätt bra för. Varför tänker jag ens på ett nytt jobb? Ett jobb där jag får en lön som matchar min kompetens (Borås kommun vill inte satsa på att göra fritidspedagogyrket attraktivt så får de skylla sig själv att inga nyutbildade vill jobba där), ett jobb där de jobbar mer intrigerat mellan skolan och fritids (som jag är utbildad till och vill jobba med), ett jobb där det inte kör ihop sig så fort man kommer på morgonen för att halva personalstyrkan har semester/är sjuka/vabbar. Ett jobb där man kan ha fantastiska idéer och gå iväg för att genomföra dem utan att lämna kollegan ensam med 30 barn.

Men jag har ju ett jobb där de åtminstånde försöker jobba mot ett sätt jag vill jobba mot, jag får en massa uppmuntran att göra de projekt jag vill göra (sen att vi har ont om personal och matrial rår inte arbetslaget för).

 

jag kanske bara borde vara glad istället? men varför hittar jag bara en massa fel?

Kanske var det så att jag vågade och missade, men vann ändå?

Kanske jag alltid kommer vinna, kanske jag inte behöver satsa alls?

Kanske är det så att det är någon som också satsar, fast i sin egen takt?

Kanske är det så att det kommer bli bra?

Kanske jag bara måste lita på framtiden istället för att försöka fixa det själv?

Kanske är det så att det är mina egna spöken som hindrar mig från att se hur fantastiskt jag har det?

Kanske borde jag sluta tänka på alla kansken som finns i världen?

Det fanns en tid då jag aldrig skulle glömma, det onda levde och frodades.

Vid varje blick, vid varje möte högg smärtan från det gamla kvar.

Det fanns ord jag aldrig skulle förlåta.

Luften viskade till mig, väggarna påminnde mig om hur jag har sörjt.

Men din hud, din lukt, dina andetag. Din värme, din röst, dina händer. De suddar bort det gamla

Du får mig att glömma. Du får mig att se framåt.

 

Nu viskar luften andra ord, nu påminner väggarna mig hur jag har älskat.

-Dag hade jag igår.

Det är mycket med jobbet, det är mycket med flytt och det är mycket bland det psykiska just nu. Det är mycket helt enkelt.

Jag orkar inte vara mitt fantastiska, underbara ostoppbara jag. Jag degenererade mig själv utan att tänka på det.

 

Imorse snubblade jag in på den här låten.

 

doesn't matter if you love him, or capital H-I-M
Just put your paws up

'Cause you were born this way, baby

My mama told me when I was young
We're all born superstars
She rolled my hair, put my lipstick on

In the glass of her boudoir

"There's nothin' wrong with lovin' who you are"
She said, "'Cause He made you perfect, babe"
"So hold your head up, girl and you'll go far,

Listen to me when I say"

I'm beautiful in my way,
'Cause God makes no mistakes
I'm on the right track, baby

I was born this way

Don't hide yourself in regret,
Just love yourself and you're set
I'm on the right track, baby
I was born this way

(Born this way)

Ooo, there ain't no other way
Baby, I was born this way
Baby, I was born this way
(Born this way)
Ooo, there ain't other way
Baby, I was born this way
Right track, baby

I was born this way

Don't be a drag, just be a queen
Don't be a drag, just be a queen
Don't be a drag, just be a queen

Don't be!

Give yourself prudence and love your friends
Subway kid, rejoice the truth
In the religion of the insecure

I must be myself, respect my youth

A different lover is not a sin
Believe capital H-I-M (hey, hey, hey)
I love my life, I love this record and

Mi amore vole fe yah

I'm beautiful in my way,
'Cause God makes no mistakes
I'm on the right track, baby

I was born this way

Don't hide yourself in regret,
Just love yourself and you're set
I'm on the right track, baby

I was born this way

Ooo, there ain't no other way



Silly silly Zarah, jag är ju alltid fantastisk. Jag kan inte orkar inte vara jag.
I was born this way

 

*går med fantastiskt högt huvud hela den fantastiska dagen*

eller nästan, det viktigast iaf som sängen, byråer och flyttlådor är flyttade. Soffan står fortfarande hemma hos S och väntar på att vi ska orka bära iväg med dem två hus längre bort.

Eller mjea, imorgon åker jag och köper en säng på Ikea och ställer in i lägenheten.

På lördag är det dagen då resten händer. Det känns lite skumt att lämna min lilla lägenhet, som jag har nämnt innan lider jag av sjuklig seperationsångest och får ångest för typ allt som jag måste lämna. Men jag är endå lite glad, den här lägenheten har aldrig känts som "hemma", jag har aldrig älskat den och jag har egentligen aldrig gillat att vara i den.

 

Kanske var därför jag aldrig var hemma mer än när jag behövde vara det. Men nu ska jag flytta och jag känner av seperationsångest endå. Jag vet inte om jag gillar min nya lägenhet heller, den känns liten fast den är större och den är från typ femtonhundratalet och det sitter inaktiverade larmknappar överallt. Dessutom gillade jag inte bovärden när jag var där och pratade med henne, hon verkade så nonchalant på något sätt. Eller hon blev väll mer personligare sen när jag började fråga om hur man gör för att be om nya tapeter och sånt, men hon kändes endå väldigt genuint ointresserad, som om utgick från att jag inte kommer vara kvar.

 

Jag är rätt van vid att jag tar beslut "på stående fot" för det är så min hjärna fungerar, jag är inte mycket för att sitta och grubbla eller sitta och vänta på att någon annan tar beslut. Och jag har sedan länge bestämt mig för att inte ångra något jag beslutat, annars hade det inte funkat. Ånger skapar ångest och ångest skapar deppressioner. Jag har valt bort deppressioner så då väljer jag också bort ånger.

 

Fullt ös - medvetslös helt enkelt och imorgon kör vi.