Life of an Åkerspöke

I huset där jag bor så finns det stora ståldörrar vid varje port som man måste låsa upp med en nyckelbricka innan man kommer in på den gemensamma gården/loftgången.

Vad skumt det känns. Halv tolv kommer jag sitta på bussen till jobbet.

Do it youreself-kit!

 

Bah, inte alls do it youre self. Det är ett skämt att kalla det "your own art". Det är förutbestämt hur det ska se ut. Det finns bara material nog till att den ska se precis ut som på bilden, dessutom är just denna färdigklipp så det finns ingen som helst möjlighet till varation. 
På baksidan finns det till och med en detaljerad beskrivning om exakt hur man gör. 

Så inte ens det pedagogiska i att tänka självständigt och utforska sig fram finns kvar. 

Finns inget kreativt värde i sånt här, man kan lika gärna köpa ett färdigt gosedjur.

Idag ska vi iväg till något som en kollega döpte om till Pinnskogen.

Vi ska bygga kojor och vi ska ha en tävling om vem som bygger den högaste grejen av pinnar. 


Kommer bli awesome, hoppas vädret är med oss bara. 

 

Har pyttelite dåligt samvete för en annan avdelning behövde "låna" en av oss idag, men det var ingen som ville gå över. För vi har planerat så mycket roligt! Damn... Jag vill ju bygga kojor! 

Alla är så pepp på det här och framförallt jag. 
Jag är så trött ibland på att när man har planerat något roligt så måste jag gå och göra något annat. 
För att någon annan har bestämt att det där inte är så viktigt. Menar inte just det här, men det händer lite då och då. Att man rycks upp från den aktiviteten man håller på med för att nu har någon annan bestämt att nu finns det ett hål för planering. 

Eller är det bara jag som råkar ut för sånt?

 

Iallafall, igår när en kollegan från avdelningen behövde låna frågade om vilken som kommer över. Vi drog ut lite på svaret, för alla var inte närvarande och ingen av oss som var där var speciellt sugen på att gå dit. (Seriöst, vi ska ju bygga kojor och leka i skogen. Awesome liksom) Så vi sa att vi ska prata med de andra och så får vi se vem det är som kommer över. 

Han gick iväg och allt var bra. Men sen kom en annan kollega in och undrade varför en kollega (från den avdelningen som behövde låna, fast inte den som nyss varit inne och frågat, utan en annan) kom och frågade Varför vill inte ni låna ut någon till oss?

Jag förstår inte varför man gör så där? Varför hoppar man på någon på det sättet. 
Är bara så otroligt onödigt och skapar en dålig stämning. 
Ingen blir glad över att bli ställd på väggen, speciellt inte någon som inte alls har varit med och pratat om saken. 
Han som kom in visste ju ingenting av vad vi sagt. Och dessutom hadde vi inte alls sagt att vi inte skulle låna ut någon, bara att vi skulle prata med andra i arbetslaget om vem. 

 

Så onödigt... Är det för att man vill ha bråk som man gör en sån grej?

Appropå att det krävs mycket kunskap i pedagogik, för att kunna vara så där spontan och naturligt som jag satsar på att vara. Det finns en blogg som jag inspireras mycket av "En annan du" . En otrolig ögonöppnarperson som skriver om pedagogik. Främst för föräldrar verkar det som, men det funkar på barngrupper också.

Hon skriver om det som jag eftersträvar. Hur man klarar av att tänka pedagogiskt i allt man gör och allt man säger. Precis hela tiden! Vilket synsätt man bör ha och hur man hanterar konflikter genom diskussioner. 
Helt fantastiskt, fast det ger mig prestationsångest. Men på ett bra sätt! 

Jag är inte perfekt och jag är långt ifrån alltid pedagogisk. Men hennes texter får mig att vilja vara det. Det får mig att vilja se en misslyckad situation som en möjlighet, en chans att utvärdera hur jag ska agera nästa gång situationen uppstår.

Jag inser att min senaste inlägg i min nya kategori "Åkerspöke är pedagogisk" är två spontanaktiviter. 

För det är liksom det jag är bäst på. Att vara spontan.

 

Men jag älskar att vara en pedagog, jag älskar att vara pedagogisk. Jag älskar att planera aktiviteter och se barnen utvecklas socialt. Pga det jag gör! 
När de visar upp nya kunskaper efter ett halvt planerat/halvtimproviserad aktivitet.

 

Känslan av att jag kan, jag är duktig på det här är magisk.

 

Men för att vara så här skönt spontan och improvisera krävs det kunskap. Kunskaper i psykologi, barn utveckling, pedagogik, gruppdynamik. Whatever. 
Allt jag gör, allt jag säger, till och med hur jag står och hur jag rör mig måste vara med en pedagogisk tanke.

 

Sen att vara "sig själv" anser jag är pedagogisk. Att visa mänskligt beteende visar att det är helt okej att vara mänsklig. Ibland är jag glad, ibland är jag arg, ibland är jag trött. Ibland flummar jag runt och ibland är jag seriös. Jag tror inte ett dugg på skitsnacket att "man kan inte vara "kompis" med barnen, för då förlorar man auktoritet", barn är inte korkade. De vet mycket väl att när jag har mitt "seriousface" så är det det jag säger som gäller. Och när jag är "kompis" så är jag med och leker/ritar/eller vad som helst. 

Det enda som blir lite jobbigt med att pendla mellan kompis och auktoritär vuxen är att barnen testar mycket mer vad ens gränser går. För det tar ett tag att lära sig skillnaden på kroppspråken. Och ibland fast man vet vart gränsen går så kan man testa lite grann igen, bara för att det kanske går att locka fram kompisdelen hos den vuxne. 

Det är nog det de pratar om, att det är svårt och jobbigt för en själv. Det blir så mycket mindre bråk och diskussioner om man alltid är auktoritär. Men det är inte ett dugg jobbigt för barnen! 
Man är inte dum när man ibland är kompis och när man ibland sätter ner foten. Barnen bara suckar och ger med sig när de upptäcker att idag gick det inte att diskutera fram sin egen vilja. Och sen är det inget mer med det.

 

Nu kanske någon annan tycker att jag har fel. Att min pedagogik är fel och att det inte alls är för ens egen bekvämlighet som man inte vill vara kompis. 
Men så tyck det då, alla har sin egen stil som pedagog.

Men är du helt ärlig mot dig själv?

Två barn hade lite svårt att komma igång med sin lek idag. 
De stod vid klätterställningen och klagade på att de ville gå in.

 

Jag skämtade med dem och rimmade på deras namn.
Nu får jag inte skriva ut namn på barnen här. Men i stil med Zarah den Rara eller Lina den fina.
Men lite häftigare.

Som den ene fick heta något i stil med Den Vilda och den andre Den Hemlige.

 

Jag berättade om att klätterställningen var ett slott och där fanns en skatt.  
Den Vilda och Den Hemlige bodde i skogen och ville ha skatten i slottet. 

Barnen rusade upp i slottet och kom ner med skatten. "nu måste ni springa iväg med skatten, annars kanske vakten kommer och slänger er i fängelsehålan!". De sprang iväg och lekte vilda rövare en stund. 
Efter en lång stund kom de tillbaka och hade tråkigt igen.

 

Men hur går det med ert uppdrag!? Ni måste ju fortfarande gömma er för vakterna! 
Jag berättade att de måste leta upp "Den Vise" och fråga om råd. 

De kom lunkandes tillbaka och sa att "Den Vise" inte förstod vad de pratade om (ett annat barn som lekte en helt annan lek). Innan jag hann improvisera något nytt kom "vakten" och den vilda och den hemlige låtsades slåss.

 

"Jag vill inte leka den där leken!" Sa "vakten" missnöjt. Jag vill vara i samma lag som de om jag ska vara med. 
Jag improviserade fram en historia om hur vakten kom fram till dem och berättade att hon är så trött på att bo i ett slott och hon vill bo skogen istället. Så hon frågade om hon fick vara med de andra på deras äventyr.

 

Och sen sprang de tre iväg för att leta efter nya skatter att tjuva.

"Vad ritar du?" Frågar jag ett barn.

"Det ska bli en djungel!" Säger J och ritar dit en till palm. 

Jag vill också rita! säger jag och sätter mig ner, men jag vill rita en strand.

Jag skissar upp en palm och några förbipasserade utbrister "vaaad fint!" "men varför ritar så du många streck?"

"Jag skissar! Jag ritar samma linje fast på olika sätt och så suddar jag de linjerna jag inte vill ha". "För att se vad som blir snyggast liksom."

Fler sätter sig och ritar. J säger stolt att vi ritar en djungel. Det blir lite prat om skissning, varför det är bra och hur man skissar. Det är viktigt att man ritar löst, så det är lätt att sudda instrurerar jag. 

Jag blir nöjd med mina palmer och fyller i de linjer jag väljer att behålla och skissar fram en strandkant. Jag frågar J vad som fattas på min bild. "ett hus! eller ett tält!"

Jag studerar min teckning och säger "Mmm men kanske en hydda passar bäst". Jag blir avbruten i mina funderingar för ett barn på andra sidan rummet vill ha hjälp med något. När jag reser mig upp säger J igen "eller ett tält!" "jag är bra på att rita tält!".

 

Jag är inte så bra på att rita tält säger jag när jag är på väg tillbaka. Och helt plötsligt drar J till sig min teckning och säger glatt "jag kan rita åt dig".

"ja gör det".

 

Han ritar dit ett tält och jag fortsätter sen med strandlinjen. Jag börjar färglägga teckningen och ett annat barn sätter sig brevid mig. Jag skjuter dit teckningen och frågar om hon vill färglägga den åt mig.

Det vill hon gärna. J säger stolt att tältet blev jättebra.

 

E färlägger och frågar om det ska orange eller gult på solen. Ta både och föreslår jag, så blir det en ny färg. 
E börjar sen med stranden och säger att hon ska använda både guld och gult så blir det en ny färg det också.

 

E tröttnar på att färglägga så jag färglägger klart himlen.

När allt är klart så skriver jag dit våra namn på baksidan. J säger stolt "jag ritade tältet, visst var det ett bra förslag att ha ett tält där?" och E har gått iväg och lekt igen.

 

 

Jag brukar ofta sätta igång musik på eftermiddagarna när hela min barngrupp har innetid.

En av anledningarna är för att jag tycker om musik.

 

Men det gör barnen lugnare, har man lagomt högt på så sjunker ljudnivån, för de flesta vill höra. Det är lite tricky, har man aldelsens för lågt vill alltid någon höja och det blir en evighetslång diskussion om det ska vara hög volum eller inte. Vilket slutar ofelbart i att några försöker tjuvhöja volumen för att visa sin åsikt i frågan.

Har man för hög volum blir barnen högljudda när de försöker överrösta.

 

Sen är det valet av musik, att låta barnen välja slutar med att hela innestunden kommer handla om musik. Vilket kan vara trevligt, men det är inte alltid man vill det. För då kommer de önska låt efter låt och lyssna aktivt, ibland stressa upp sig i väntan på "sin" låt, inte bra om man vill att de ska göra något annat.

 

Radion är en praktisk lösning på det, det är något man inte kan styra över och därför går det inte att önska låt.

Men det blir lite tråkigt och det har inte alltid barnvänliga pratprogram igång mellan musiken.

 

En dag funderade jag på vilken musik jag skulle kunna spela. Jag ville inte att de skulle uppmärksamma att jag hade spotify igång för då skulle det blir tjat om att få välja låt. och jag ville att de skulle fortsätta pyssla/bygga med det som de höll på med.

Jag ville ha något som var lungt, något neutralt. Men ändå något bra, något inspirerande.

Så kom jag på det!

R.E.M!

 

Och magi uppstod, barnen tog ingen som helst notis över musiken, de höll sig lugna och hela rummet hade en aura av harmoni och barnen skapade som aldrig förr.

Och magin har hållt i sig. En hysterisk barngrupp där barnen springer och jagar varandra blir direkt lugna när jag sätter igång R.E.M.

Jag säger ingenting, jag bara sätter på musik och de sätter sig och ritar.

 

Idag efter att ha använt det här knepet i ett halvår fick jag en förklaring på varför det fungerar.

- Varför lyssnar vi alltid på den här musiken?

. För att jag gillar den och ni blir lugna av den

- Den är så tråkig.

 

Den är så tråkig så de bara ger upp all livslust? haha

Fast nä jag tror mer på att R.E.M är magiska.

http://www.youtube.com/watch?v=xQN7A6Vl1H4