Life of an Åkerspöke

Jag har inte så mycket komplex kvar längre.
Sedan jag bestämde mig för att sluta vara depprimerad och sluta ha panikångest har jag tränat bort sådan. 

Jag brukade för några år sedan säga att "bada offentligt är mitt sista komplex, min sista stora ångestgrej jag har kvar".
Jag hatade att bada offentligt, varje försök slutade i att jag kom hem och mådde kasst. Därför att det tog så mycket energi att bara stå ut att vara i en badräkt bland folk.

Sedan bestämde jag mig för att träna och min träningskompis ville prova vattenzumba.

MJEA jagvetintejag, jag kanske ska skippa.. Fastdetlåterjättejätteroligt OKEJDÅ jagföljervällmeddå.

Kunde hon så kunde väll jag också! 


Ångestångestångestångest


Det var nästan bara två år sedan (eller är det nästan tre år nu?). Jag hade ett par jääääättestora badbyxor som nästan nådde mig upp till armhålorna och ett badlinne jag kunde dra ner nästan ner till halva låren. Som jag gick och drog ner hela tiden. 

Efter ett par gånger var hon en gång tvungen att ställa in. Jag minns inte varför. Men det slutade med att jag stod själv i omklädningsrummet och funderade och övervägde mellan att gå ut dit och träna vattenzumba som är veckans roligaste träningspass. Eller att gå hem. 

Jag ville ju inte gå hem. 
Så jag gick ut själv. 

 

Ångestångestångestångest

 

Men efter det har jag kunnat gått ut i simhallen helt själv! 
Jag badar till och med bubbelpool ibland efter ett simträningspass själv. All casual. 

 

Jag hade klarat av mitt sista komplex, min sista stora ångestgrej 

Jag är starkare än min egen ångest
(en peppmantra jag kom på för några år sedan) 

 

Idag! 

Idag badade jag i en bikini. 

JAG badade i en fucking bikini. 

Nu var det inte riktigt meningen. Jag hade i stressen och i semesterhjärnan lyckats fått med mig två underdelar och inget badlinne. Och det slumpade sig så att BHn jag hade var en bikiniöverdel. 
Som är så bekväm att den har uppgraderat sig till en vardagsBH. 

 

Så... 

Liksom... Jag kunde ju inte bara gå hem. Eller hur? 

Så jag smög mig ut, simmade och gick stolt tillbaka till omklädningsrummet. 

I efterhand kan jag faktiskt erkänna att jag är lite besviken på folks uteblivna reaktioner. 
Alla var all casual. 
Inga blickar, varken pepp eller äcklande. Och det var inte så att folk undvek att titta på mig. 
Fick bara ett sånt otroligt ointresse. 

Hallå!? Jag är ju tjock!? 

va fan har jag peppat och mentalförberett mig på då? 

 

Hursomhelst. 
Jag är starkare än min egen ångest. 

Jag möter på forum och liknande många män som spyr ut sitt kvinnohat. Att det är synd om sig själva som aldrig får ligga för att kvinnor är så otacksamma. Och grövre saker.
En massiv konspiration om hur kvinnor är, och hur de tänker.

De blir påhejade av andra i de där forumena.

Det gör mig illa till mods, men jag förstår det.
Vad jag inte förstår är kvinnor som spyr ut kvinnohat.

Hur kan en kvinna hata kvinnor?
Är inte det självhat?

 

Jag är inte jättemycket för det här snacket om att "vi ska ställa upp för varandra". "Vi alla är systrar" och så vidare. Jag tycker att vi ska ställa upp för de människor vi har relationer till. Både systrar och bröder.

 

Men att hata kvinnor?

Jag förstår inte.

 

"nu identiferar sig inte alla som kvinna!"
Nej det är sant käre läsare, men jag har mött kvinnor som identifierar sig som kvinnor men ändå hatar kvinnor.

 

"Men jag hatar våpiga kvinnor"
Fast... Ett "våp" är bara en person som beter sig som den extremaste versionen av idealbilden av en kvinna är. Hur en kvinna ska vara och bete sig.

 

Jag har också varit en sådan som har hatat "våp", eller "fjortistjejer" som vi sa när jag var yngre.
Men jag gör det inte längre.

 

"Ett våp har ingen självrespekt".
Well... Är det en anledning att hata personen?
Jag kan tycka lite synd om en sådan person. Om personen nu är fast i sitt beteende och inte kan välja att vara något annat än den här extrema klyschen om hur kvinnor ska vara.
Men hata personen?

 

Varför ska jag hata en kvinna för att hon är en annan sorts kvinna än mig?
Kvinnan har inte gjort något som jag tycker är moraliskt upprörande. Hon har inte gjort något mot mig annat än att existera.
Varför ska jag hata henne då?

 

Sen har vi en annan sorts våp. Våpet som väljer att vara ett våp.
Ska vi inte vara ett öppet och fritt samhälle där folk får vara som de önskar att vara?

 

Om vi lämnar våpet ett tag.
Jag har hört/läst kvinnor som har hejat på de här männen när de har skrivit hur lömska och hemska kvinnor är.
Att de som kvinnor håller med och därför HATAR att umgås med andra kvinnor. Att de väljer bort kvinnor för att alla kvinnor är falska och lömska.

 

Det förstår jag inte.
Du kan inte välja bort dig själv?

"Nu ser sig inte alla kvinnor sig som kvinnor"

Nej, men det har vi redan gått genom. Jag pratar om kvinnor som ser sig som kvinnor som endå anser att alla kvinnor är lömska och hemska och därför väljer bort kvinnliga vänner.
Hatar du inte dig själv då också?

Och när någon kvinna hejar på en man som spyr galla och äckel över kvinnorasen.
Inser inte kvinnan då att hon hejar på att själva bli sedd på det där sättet?
Att hon uppmuntrar statusen bland kvinnor att de är lömska och falska. Att det blir en oändlig och ondskefull cirkel?
Att hatet späs på och att hon mycket väl kan vara föremålet för hatet?

 

Jag förstår inte kvinnor som hatar kvinnor.

Skulle hämta ut nya nycklar eftersom de byter låsen hos mig.
Men tji fick jag, nycklarna var redan uthämtade.

Spännande värre.

Hon skulle leta vidare vad som kan ha hänt och lovade att mitt lås inte blir bytt försen jag har fått mina nycklar.

Känns ju.. Bra.
Få se om det blir en följetong på det här.

Vad göra när jag försovit mig, så jag inte hinner äta frukost, och vaknar av magkramper?

Inte att stressa till bussen iallafall. För det går inte. Ligga kvar i fosterställning tills jag kan resa mig upp verkar funka.

Åh älskade mage. Varför gör du så här mot mig? Jag kommer försent till jobbet för att du bråkar. Dessutom är det ett ovanligt otrevligt sätt att vakna på.
Kära mage jag har inte varit dum mot dig igår.
Jag åt inga mjölkprodukter. Jag åt inget med konstiga svårsmälta fibrer som jag vet att du hatar. Jag åt inget spannmål som du brukar få hysteriska anfall av.

Jag åt inte ens lök!

Så fuck you magen. Fuck you. Varför är du så här nu?

Jag hänger mycket på twitter, där har det pågått en diskussion där några bloggare uppmuntrar tjejer att skriva sina vardagsberättelser.
Tex i hashtaggen #patriarkatetlurademigsombarn och bara #patriarkatet. Det finns fler hashtaggar om det.
Varje hashtagg blir starkt kritiserat av pojkar (och en del tjejer) som hävdar att patriarkatet inte existerar.

Att det är fånigt och det är bara kvinnor som gnäller. Att det är enstaka tillfällen och de enstaka tillfällen samlas för att ställa killar i dålig dager.
Att det är Rabiatfeminister (eller Rabiesfeminister som en viss blondin skämtsamt har benämnt feminister) som vidhåller att partiarkatet existerar och därför skall inget som sägs inom det tas på allvar. 

Så jag vill reda ut lite begrepp nu. Folk menar att vi lever i ett jämställt samhälle, att patriarkatet inte existerar.

Vad menas då med partiarkatet? 
För att förklara det måste jag förklara två olika saker. 

Den ena är genus och sociologi. 

Genus kan vi kort förklara med att det betyder könsroller. Den långa förklaringen är att genusvetenskapen handlar om hur könsrollerna formar oss, att vi fortfarande i vår kultur lever kvar i ett samhälle där det gör skillnader mellan kvinnor och män. Genusvetenskapen sträcker sig längre dock, det handlar om att det finns olika normer som upprätthåller detta. Tex heteronormen pratas det ofta om, att normen är en kvinna och en man som lever tillsammans i tvåsamhet. 
Det finns andra "normer", tex inom hbtq"världen" finns det mycket osagda regler för uppträdande och åsikter. Men heteronormen är den största norm som råder i vår kultur, så det är den jag pratar om nu. 

Sociologi är vetenskapen om hur vi beter oss som flockdjur i vårt samhälle. Hur vi påverkar varandra. Det är lite krångligare än så men för att förklara det kort. 

Genus och sociologi går lite grann ihop i en tredje forskning, utvecklingpsykologi. 

Barn som växer upp tar instinktiv till sig beteendet från människor runtomkring barnet. Har ni någonsin hört utrycket "barn gör inte som vi säger, barn gör som vi gör" innan? Det är för att vi är flockdjur och det är en överlevnadsinstinkt och dessutom en nödvändighet för att vi ska kunna skapa oss en identitet. Barnet söker efter att passa in. 
Så ett barn som är en tjej kommer upp till en åldern där den förstår att barnet är en tjej. Barnet har koll på att mamma är en tjej. Barnet ser att mamma står i köket, check säger barnets hjärna, jag är en tjej mamma är en tjej, mamma står i köket och där ska jag också då stå. Detsamma med pojkar, men de kanske inte ser att pappa står i köket, de kanske ser att pappa är ute och lagar bilen. Check säger barnets hjärna, jag är en pojke och då ska jag gilla bilar för pappa är en kille och jag är också det. 

Detta kan låta fånigt eftersom det är fullständigt överdrivet. Ja. 
Men tänk efter, hur är kvinnor porträtterade i media? Mamman är inte flickbarnets enda kvinnliga förebild. Vi formar oss inte bara efter en person, för att vi är flockdjur. 
Hur porträttreras män i media? Hur påverkar det pojkar att alltid se den bild vi har av män i media? 

Är mitt resonerade verkligen så fånigt? Nej. 

Det är ju det folk som säger att "kön är en social konstruktion" menar. De menar inte som andra tycks tro att det inte finns några fysiska kön. Utan att den här normen som uppfostrar oss skapar våpiga tjejer och tuffa killar, för det är så media matar oss med från när vi är gamla nog att titta på tv. 

Det är ungefär här jag brukar få kommentarer som "Det är faktiskt skillnad på kvinnor och män!!!" 
Är skillnaderna biologiska eller sociala bör ju vi då fråga oss. Är det verkligen så att kvinnor gillar inredning mer än män biologiskt eller är det uppfostrat? 

"Men kom till saken nu då!?"

Jaja sluta tjata. 

Patriarkat då. Det här spännande mytomspunna ordet. Vad betyder det? 
Det betyder *Trumvirvel* manligt styre. 
Folk hävdar att patriarkatet inte existerar för att vi på papperet är ett jämställd land. 

Vi HAR levt i ett fullständigt patriarkatiskt samhälle i flera generationer än vi har levt som vi lever nu. Tex 1800-talet var fullständigt patriarkatiskt. 

"Men det var förut! Det är inte så längre!"
Men jaja, lugna dig nu, jag är inte klar än.  

Det intressanta är att det inte riktigt går att säga när patriarkatet upphävdes. Var det när kvinnor började jobba i den industriella revolutionen? Var det när kvinnor fick rösträtt? 
Var det på 70-talet med hela jämställdhetsvågen? Var det på 80talet när vi gick tillbaka från 70talets ideal och det nygamla idealet om den starka framgångsrika mannen dök upp (igen) och kvinnor som den smala fantastiska "klarar av allt både barn, vara vacker och karriär"-kvinnan? 
Eller nittiotalet där kvinnors kamp ignorerades för att den var gammelmodig? 

När slutade vi leva i ett patriarkatist samhälle? 

Säg för argumentets skull att det upphävdes vid 70-talets revolution. (även om jag inte riktigt håller med) 
Då har vi levt i ca 40 år utan ett officiellt patriarkat, det är inte ens en livstid för en människa. Det är knappt en generation sedan. 

Så vad händer då med vårt kollektiva samhällsnorm? Hinner den verkligen ändra sig på en halv generation? 
Vi har faktiskt fortfarande traditioner som lever kvar i det här gamla och omoderna sättet. Vi är inte jämställda i vår norm vi lever i vågar jag mig påstå. 

Men varför är detta förvirrande då? Varför finns det så många som inte ser det här? 

Vi är uppväxta med ett ideal här i väst att vi ska växa upp till individer. Individer hyllas och vi får höra som barn att vi kan bli precis vad vi vill bli. Detta krockar med våra traditioner, för enligt våra traditioner ska vi följa en norm.

Lite som Freuds teori om överjaget och detet, där detet är våra filosofiska ideal om den fria jämnställda människan och överjaget är vår historia med hundratals generationer av att kvinnor ska vara ojämställda, där de inte är lika mycket värda som män. Och där i mitten sitter vårt jag och är förvirrad men försöker leva jämställt och fritt ändå. 

Det är det här jag vill upplysa, att patriarkatet finns. Inte officiellt nej, men strukturerna finns och lever och frodas. 
De här strukturerna om hur kvinnor ska vara, agera och se ut. Men det finns också strukturer hur män ska vara, agera och se ut. 
Det folk pratar om när de pratar om de patriarkala strukturerna. Det handlar inte om det offciella, det handlar om sociologi och om genus. Om gruppsykologi och media och så vidare. 

Men så finns de där som förlöjligar och blir arga. Är de korkade människor som säger emot folk som är upplysta och ser den större sanningen? 
Det kan kännas som så när jag tar om mina argument om och om och om igen och drar fram forskning och böcker och. Ja. Massor av fakta som de säger emot pga okunskap. 

"MEN JAG TYCKER OM ATT VARA KVINNLIG!" 

Liksom.... Nej, det handlar inte om korkade människor. Bara människor som kämpar emot när normen, det här trygga som säger åt oss hur vi ska vara, när den ifrågasätts. För det är tryggt och det är fint i den här bubblan. 
Överjaget är starkt. Överjaget kontrollerar. 

Men när jag säger att patriarkatet fortfarande existerar menar jag inte att killar är dumma och att de medvetet förtrycker. Eller att det är de som förtrycker i huvudtaget. 
Ingen här ska behöva lämna det här inlägget och känna att jag attackerar någon, för det gör jag inte. 

Jag attackerar våra normer. De normer vi blir uppfostrade i. 
Och det är de normerna som menas när folk skriver i #patriarkatetlurademigsombarn.