Life of an Åkerspöke

Bot mot tinnitus?

Det hade varit sjukt nice att få bli "frisk" igen, även om metoden kändes lite skum.
Men artikeln glömde nämna allt annat som tinnitus medför som gör det svårt att leva med det, själva ljuden i sig är faktiskt inte så funktionsnedsättande.

(well, nu har jag relativ lätt tinnitus, det finns ju de som verkligen verkligen lider av de här ljuden, mina "ljud" är mer bakgrundsbrus som jag sedan länge har vant mig vid och därför slutat noterat dem)

Det som gör tinnitus så svårt (OBS detta är individuellt) är allt runtomkring, jag till exempel är väldigt ljudkänslig. Vissa toner skär i öronen och hög volym är väldigt väldigt jobbigt (och jag är fritidspedagog! Smart Zarah...). Det gör ont, man blir trött och man hör ingenting i huvudtaget. Om det är mycket ljud omkring mig och en person står framför mig, tittar mig rakt i ansiktet och pratar - jag hör oftast inte ett ord. Tänk er att varje gång ni går ut på krogen, står bredvid en trafikerad väg eller sitter i en fullsatt café att ni är instängda i en glasbubbla, människor kan skrika åt er och ni hör ingenting för allt ljud blir bara ett surr. Speciellt när du är trött eller stressad. 

. Och så är det rädslan att hela tiden dumförklaras, det är jobbigt att vara ute bland okända människor, det är jobbigt att be dem upprepa sig hela tiden, det är jobbigt att missuppfatta och försöka reda upp missförstånd. Det är jobbigt att föra ett samtal, det är jobbigt i huvudtaget med människor. Telefoner är extra jobbiga, man vet aldrig om linjen ska brusa eller om volymen är för hög. Man vet inte om man kommer förstå den andre människan eller inte för det finns inget kroppsspråk att läsa av och igen rädslan över att bli dumförklarad, missförstå och så vidare.

Och det är EXTREMT jobbigt att på fester hela tiden be folk att sänka volymen eller be folk i närheten att sluta skrika, jag är den där tråkiga du vet, den där som är gammal i förtid, den som inte kan släppa loss och slappna av. Den som ska ha "lagom" ljudnivå.
Vilket gör att jag ofta hamnar i köket på fester, eller balkongen. För ljud gör ONT, stark fysisk och ibland förlamande smärta. Jag svär jag kan inte lyssna på Celine Dion eller Withney Houston, deras högsta toner även på låg volym är som en nål som borrar sig in i trumhinnan.

Tänk då någon med ett extremt gällt skratt, sånt där skitirriterande "jag vill slå in din skalle och se din hjärna välla ur din jävla bimbo"-skratt (alltid tjejer av någon konstig anledning som har sånt skratt) som många som har sådant skratt förväxlar med "smittsamt och unikt skratt som är en charmig del av min personlighet"-skratt
(det är det inte). Tänk er hur förbannat jävla ont ett sånt skratt gör när det skriks obehindrat rakt ut i luften precis bredvid någon som är ljudkänslig.

Och säger man till är man idiot, tyken och väldigt dum i huvudet... Ungefär på samma nivå som den som säger att "det är nog liiite väll mycket parfym, jag har lite svårt att andas här känner jag". Sån där jobbig människa som lägger sig hur andra ska leva sitt liv, en sån där som bara tänker på sig.

Så jag tiger istället, tiger och undviker. Tiger och ignorerar. För jag orkar inte förklara en gång till, orkar inte berätta, orkar inte blotta mig på det sättet. Så jag sätter mig någon annanstans eller försöker vända bort huvudet så ljudvågen inte träffar så hårt. Jag blir en stroppig och svår person som vägrar vara med och vara social.

Nej det är inte själva ljudet som är jobbigast med tinnitus, det är andra människor okunskap som är det.
Ska bli spännande om "de" hittar en fungerande behandling under min levnadstid.

Samir slutade jobbet klockan nio och jag började klockan tolv så jag tyckte det var ett aldelens utmärk tidsram för att äta frukost. Jag tänkte ett fik på stan men det blev ett fik lite utanför centrum som Samir föreslog för de hade frukostbuffé. 

Alltså, hur fan har jag bott här nere i fem år utan att veta om att det existerar ett ställe med frukostbuffé? Jag älskar ju frukost!

Speciellt när jag själv slipper göra i ordning den...

Omnomnomnomnomnomnom...

 

 

-Du är ingen riktig fröken. Sa en kavat sexåring till mig en gång på en VFU när jag sa till henne att hon inte fick gräva bland teaterkläderna.

Näha, varför är jag inte det? Undrade jag och försökte komma på några smarta argument för min aktoritet.

-Du har inga egna nycklar...

Det var lite svårt att säga emot det, för det var ju sant.

Men...

Nu har jag egna nycklar.

Nu är jag minsann en riktig fröken.

 

Med att ha mamma på besök

Shit, det finns mat inne i kylskåpet!

Av fina mamma <3

Titta jag blöder till och med! 

I morse vaknade jag av att barnmorskan ringde och väckte mig "hej, har vi pratat om bedövning?" 
tydligen är det så att hon som barnmorska inte får sätta in en bedövningspruta pga infektionsrisken, men det är helt okej att hon snittar upp armen, pillar in en plastbit och syr igen såret igen. Hursomhelst så jag behövde visst komma över två timmar innan jag sätta på en bedövningsalva.

Bara att klä på sig och grufsa sig neråt. Precis innan hon sätter på salvan frågar hon om jag är allergisk mot bedövning. "har inte en aning... " Så det var lite spännande och se om jag fick någon allergisk reaktion och tydligen var det väldigt konstigt att jag aldrig blivid bedövad, inte ens hos tandläkaren innan. Men har man bra gener så har man.

Nu har jag roat mig med att boka bord och ringt till Borås bostäder. Den 28e december skulle jag ha visat dem ett anställningsintyg. Tror det är femte gången jag får det uppskjutet nu haha. "du måste komma med de så snabbt som möjligt", det känns inte direkt som om det är så många andra sökande på "min" lägenhet eftersom de så tålmodigt skjuter upp det hela tiden. Men nu har jag till den 17e på mig, få se om kommungubbarna har skärpt sig och skickat tillbaka papperna tills dess. Annars får jag skjuta upp det en vecka till haha 

Imorgon ska jag sätta i en P-stav istället för att fortsätta med p-piller. Om jag ska vara helt ärlig så tar det emot lite grann. Massa människor omkring mig nu går runt med en bäbismage, jag vill också ha en bäbis! 

Lite lockande är det att bara råka bli lite gravid. Lite hoppsan oj då, hur gick det här till? Jag har sagt hela tiden att jag ska vänta med barn tills jag är utbildad och har jobb och nu är jag ju utbildad och har jobb.

Nä... Jag får hålla mig tills åtminstånde provåret är klart. Provåret är som en slags betald lärlingstjänst som alla nyexaminerade har första året där vi efter ett år blir bedömda om vi är lämpliga som lärare eller inte. (nänänana-na ni som trodde ni var klara nu). Så det är en grej som är väldig dumt att behöver avbryta eller skjuta upp. 

 

Fast måste man verkligen vara så himla förnuftig hela tiden?

Nu idag gjorde vi klar vår gruppuppgift inför seminariumet på torsdag, så det enda jag har kvar är det individuella som bara ska renskrivas. Sen är jag klar.

Tre och ett halvt år, det är sjukt egentligen. Det är längre än gymnasiet och gymnasiet kändes som en evighet. Å andra sidan var jag 17 år (ish) då och allt känns som en evighet när man är sjutton år. 

Och på måndag jobbar jag. Jag jobbar, jag har ett jobb. Jag är stabil och vuxen. Och jag får betalt för att leka med barn! ;D 

Och appropå vuxen så försöker jag boka bord nu till Babbel, helt omöjligt att komma fram. Eh deras telefon är lika upptagen som deras bord brukar vara. 

En helt orelaterad egobild som sånadäringastorbloggare har, tydligen är det fashionabelt. 
Och med mitt hår som vägrar bli blått, hmmf Antagligen får jag köpa färg som inte har legat fem år i ett skåp eller så är det meningen att jag ska ha grönt hår. 

Faktiskt.

Eller ja, igår diskuterades det hur lyckligt lottade folk var och även vilket fantastiskt år det kommer bli för mig och en av mina vänner som var med igår. Han och jag tar examen i år och kommer ut i arbetslivet så detta år kommer vara det året då allt faller på plats.

Det där året som man har väntat på du vet, när man tänker "sen när jag har jobb ska jag gå på de koncernerna och jag ska köpa den tvn och sen den soffan", alltid "sen när jag har jobb" sen när allt är ordnat.  

I år, 2011, är detta år jag kan säga att jag har lyckats, jag har allt. Det finns några människor där ute som vet vad jag har kämpat mig upp från, men jag har ordnat till mitt liv. Det där "det kommer bli bra sen, en dag kommer du vakna utan ångest för ditt liv är stabilt" är nu, i år. Det händer, jag har en examen (snart) jag har ett jobb som väntar på mig den 17:e och en ny lägenhet i Borås som väntar på mig i mars, en större och bättre lägenhet. Inget som jävlas, inget som är osäkert, inget som jag måste kämpa mig genom.

Jag är så jävla Awesome och jag är starkare än ångest.