Mitt sista komplex
Jag har inte så mycket komplex kvar längre.
Sedan jag bestämde mig för att sluta vara depprimerad och sluta ha panikångest har jag tränat bort sådan.
Jag brukade för några år sedan säga att "bada offentligt är mitt sista komplex, min sista stora ångestgrej jag har kvar".
Jag hatade att bada offentligt, varje försök slutade i att jag kom hem och mådde kasst. Därför att det tog så mycket energi att bara stå ut att vara i en badräkt bland folk.
Sedan bestämde jag mig för att träna och min träningskompis ville prova vattenzumba.
MJEA jagvetintejag, jag kanske ska skippa.. Fastdetlåterjättejätteroligt OKEJDÅ jagföljervällmeddå.
Kunde hon så kunde väll jag också!
Ångestångestångestångest
Det var nästan bara två år sedan (eller är det nästan tre år nu?). Jag hade ett par jääääättestora badbyxor som nästan nådde mig upp till armhålorna och ett badlinne jag kunde dra ner nästan ner till halva låren. Som jag gick och drog ner hela tiden.
Efter ett par gånger var hon en gång tvungen att ställa in. Jag minns inte varför. Men det slutade med att jag stod själv i omklädningsrummet och funderade och övervägde mellan att gå ut dit och träna vattenzumba som är veckans roligaste träningspass. Eller att gå hem.
Jag ville ju inte gå hem.
Så jag gick ut själv.
Ångestångestångestångest
Men efter det har jag kunnat gått ut i simhallen helt själv!
Jag badar till och med bubbelpool ibland efter ett simträningspass själv. All casual.
Jag hade klarat av mitt sista komplex, min sista stora ångestgrej
Jag är starkare än min egen ångest
(en peppmantra jag kom på för några år sedan)
Idag!
Idag badade jag i en bikini.
JAG badade i en fucking bikini.
Nu var det inte riktigt meningen. Jag hade i stressen och i semesterhjärnan lyckats fått med mig två underdelar och inget badlinne. Och det slumpade sig så att BHn jag hade var en bikiniöverdel.
Som är så bekväm att den har uppgraderat sig till en vardagsBH.
Så...
Liksom... Jag kunde ju inte bara gå hem. Eller hur?
Så jag smög mig ut, simmade och gick stolt tillbaka till omklädningsrummet.
I efterhand kan jag faktiskt erkänna att jag är lite besviken på folks uteblivna reaktioner.
Alla var all casual.
Inga blickar, varken pepp eller äcklande. Och det var inte så att folk undvek att titta på mig.
Fick bara ett sånt otroligt ointresse.
Hallå!? Jag är ju tjock!?
va fan har jag peppat och mentalförberett mig på då?
Hursomhelst.
Jag är starkare än min egen ångest.
Home is where your heart is
Vi Springer runt och lever livet, precis vid sidan av.
Vi dansar till en annan takt.
Och vi är förbannat bra på det.
Jag behöver påminnas om det då och då, speciellt när det varit mycket på jobbet. Dont get me wrong. Jag tycker om mina kollegor (de flesta av dem), men ibland blir det så otroligt mycket svensson över allting.
Det är skönt att få komma till ett ställe och få vara mig själv. Få vara lite hemma.
Staden som andas en blandning av galenskap och hemtrevlighet.
Lite hemligt småkär
Eller snarare i hans filmer.
Tittade på the Village häromveckan och det är nästan så den puttade ner Lady in the water som min favoritfilm.
Själva filmandet. De plötsliga vändingarna, valet av skådespelare (det faktum att han väljer method actors, fantastiskt. De bästa sorternas skådespelare). Scenografin, detaljerna. Allt så är amazing.
Och historierna.
Undrar hur det ser ut i hans huvud egentligen? Hans filmer gör alltid att jag har ett behov att filosofiera i några dagar. Till och med "the happening", som var en ganska simpel film egentligen. Det handlade om att växter fick för sig att hämnas på människor. De började utsöndra ett fermon som gjorde att folk helt plötsligt fick en så stark instinkt att ta livet av sig att de dog omedelbart. Väldigt simpelt och ett garanterat recept på en b-film eller hur?
Men inte som han gjorde den, den var fantastisk att jag var tvungen att grubbla över det i några dagar.
Okej fine, Signs kanske inte var den bästa filmen någonsin, så allt han rör vid blir inte till guld. Och det är lite ologiskt att aliens som lider av en akut kontaktallergi mot vatten väljer att invadera jorden som består till största delen av denna vätska. MEN det är en väldigt snygg film, det kan ni inte säga något emot. Mästerligt redigerat.
Anyway, what can I say? Jag är svag för människor med ett häpnadsväckande sinne. Om det så är intelligens eller kreativitet eller bara galenskap.
Och för människor som får min hjärna att gå igång på världens mysterium.
Vårkänslorna kom och försvann.
"... eh... köpa alkohol, dricka alkohol, bli full? Nä. Jag vet inte om jag har någon lust. Kan man ta med sig stickningen på en fest? Vi sitter ju ändå bara och pratar".
Har jag blivit pensionär utan att märka något eller är det avsaknaden av barmark som gör att de årliga "vända upp och ner på stan och vara full i en park"-känslorna kom ett kort tag och sen försvann igen.
sovmorgon
Vaknade en gång klockan fem, för jag hade lagt mig på min arm så den somnade.
Vaknade en gång klockan åtta för den andre armen hade somnat.
Sen vaknade jag igen runt nio och kunde inte somna om.
Och detta var en bra natt med nästan 8 timmars sömn. De senaste nätterna har jag inte kunnat sovit mer än 5-6 timmar.
Är inne i en sån där period som jag har svårt att sova igen. Eller jag har svårt att somna, jag har aldrig svårt att sova när jag väll sover numer. Just insomningen är ett problem.
Att bara ta sig till sängen är också ett problem. Jag kan inte sätta hjärnan i sleepmode riktigt.
Så jag är vaken för sent, jag vaknar för tidigt och jag sover för lite.
Sömnlöshet = ångest = sitta uppe och känna sig stressad = sömnlöshet = ångest = sitta uppe och känna sig stressad = sömnlöshet =ångest = sitta uppe och känna sig stressad = sömnlöshet.
Insomni is a bitch.
Godmorgon.
Jag är väldigt facinerad av att ta egokort på morgonen.
Det är något som händer med ansiktet under natten. Det svullnar upp lite här och där och huden är lite lätt bortdomnad så man får en lagom nonchalant uttryck.
Är det sånt alla botox och fettiläpparinsprutade människor är ute efter?
Dude, spara pengar och hälsa genom att sova lite mer.
Sen har jag ett annat tips också, gå upp lite i vikt.
Sen jag rasade i vikt så lyckas jag nästan aldrig ta egokort jag är nöjd med.
Jag tycker alltid att mitt ansikte är konstigt, näsan sticker ut, ögonen ser så slitna ut. Ingen harmoni i ansiktet.
Exempel:
Skitsnygg! +20 kilo
Inte fullt så skitsnygg -20 kilo.
(där ser ni också skillnaden på morgonansikte och kvällsansiktet. Seriöst! Jämför första bilden med den sista bilden. Förstår ni vad jag pratade om nu?)
Ibland
Sitter jag uppe och funderar för länge på nätterna.
Jag funderar för mycket.
Ibland när jag funderar kommer verkligheten ikapp.
Jag lever mitt fantastiska liv och är så fantastiskt jävla stolt över mig själv för jag har byggt upp det själv.
Det finns få saker som jag har fått gratis. Mitt liv har inte varit en evig våg av flyt som jag har surfat på.
Men jag lever som om det har varit det.
Jag skrattar, jag flummar, jag festar, jag kostar på mig att vara mentalblond och bekymmersfri.
För jag kan.
För att jag kan det, för att jag förtjänar det, för att det är så här enkelt livet ska vara.
Men ibland kommer minnena ikapp. Jag vill lägga mig under täcket i fosterställning tills tankarna försvinner av sig själv.
Jag tänker inte att det är synd om mig och jag tänker inte alls på hur dåligt jag mår.
Nej, det jag tänker är att allt är en lögn...
När jag flyttade hade jag ingen självkänsla, inget självförtroende och jag var vilsen vart jag än stod någonstans.
Så jag har byggt upp allt sånt, jag har byggt upp en identitet och ett liv. Mitt liv, som jag ville ha det.
Men är inte det som känns som en lögn. Nej, det känns sant.
Det som känns som en lögn är vad som hände förr, hur jag mådde förr.
En lögn! Jag har inte mått dåligt! Jag har inget trauma! Jag har aldrig varit trasig!
Och när minnena kommer ikapp känns det som om jag har svikit mig själv.
Jag har svikit mitt yngre jag, hon som jag lovade att kämpa för ett bättre liv.
Jag lovade henne att en dag skulle allt vara så fantastiskt.
Och nu när det är fantastiskt har jag glömt henne...
Jag kom plötsligt att tänka på dig.
Det är lustigt, för några år sedan trodde jag aldrig att jag skulle kunna sluta sakna dig.
Du hade nyss dött och jag var otröstlig.
Det tog ett tag innan jag slutade vara ledsen, några år till och med. Jag tänkte ofta på hur orättvist det var och hur mycket jag saknade dig. Men efter ett tag började jag tänka mindre och mindre på dig.
Efter ett tag slutade jag till och med att sakna dig, jag skäms lite när jag skriver det. Det var som om du aldrig riktigt hade funnits, jag hade slutat pratat om dig, pratat om de roliga minnena. Så du försvann lite grann, förlåt mig.
Men jag kom och tänka på dig precis nu, jag vet inte varför. Jag tänkte egentligen på hur jag växte upp. Det var efter en diskussion om identitet och jag nämnde både dig och morfar, hur ni hade påverkat mig. Fast egentligen är det mest du jag tänkte på. Visst morfar är väldigt speciell för mig och hans sätt att vara och hans kontakt med naturen har påverkat mig mycket, tror inte att jag skulle vara hälften så intresserad av miljöarbete om det inte var för han.
Men du var alltid där, du var aldrig långt borta som han. Du var där när det var jobbigt och du var där när allt var bra.
Känns konstigt nu att tänka att jag har blivit vuxen utan att du var där när det hände. Allt som har hänt de senaste åren har hänt utan dig.
Jag skulle vilja prata med dig någon gång, berätta allting och höra dig prata.
Jag undrar vad du skulle säga. Skulle du vara glad för min skull? För att mitt liv ordnade upp sig till slut.
Skulle du vara stolt över mig?
Vet du att jag jobbar med barn? Precis som du gjorde :)
Jag saknar dig mormor.
I kras
Det är så många saker som har gått sönder på sista tiden.
Halsband som faller isär, glas som tappas och fina fat blir skärvor.
Saker som gör mig glad glider ur mina händer och försvinner från mitt liv.
Jag har inte tålamodet att laga dem, jag kasserar så lätt.
Men en bitterhet hänger sig kvar. Det kommer aldrig längre vara samma sak.
Den perfekta metaforen för oss, för mig och för dig.
Jag greppar efter dig, men du faller ur mina händer.
Du försvinner bort i dina dimmor och mitt tålamod tar slut.
Jag kasserar så lätt.
Och en bitterhet hänger sig kvar.
Kanske #2
Kanske var det så att jag vågade och missade, men vann ändå?
Kanske jag alltid kommer vinna, kanske jag inte behöver satsa alls?
Kanske är det så att det är någon som också satsar, fast i sin egen takt?
Kanske är det så att det kommer bli bra?
Kanske jag bara måste lita på framtiden istället för att försöka fixa det själv?
Kanske är det så att det är mina egna spöken som hindrar mig från att se hur fantastiskt jag har det?
Kanske borde jag sluta tänka på alla kansken som finns i världen?
Tiden läker alla sår
Det fanns en tid då jag aldrig skulle glömma, det onda levde och frodades.
Vid varje blick, vid varje möte högg smärtan från det gamla kvar.
Det fanns ord jag aldrig skulle förlåta.
Luften viskade till mig, väggarna påminnde mig om hur jag har sörjt.
Men din hud, din lukt, dina andetag. Din värme, din röst, dina händer. De suddar bort det gamla
Du får mig att glömma. Du får mig att se framåt.
Nu viskar luften andra ord, nu påminner väggarna mig hur jag har älskat.
Din värme, din röst, dina händer.
Jag orkar inte
Det är mycket med jobbet, det är mycket med flytt och det är mycket bland det psykiska just nu. Det är mycket helt enkelt.
Jag orkar inte vara mitt fantastiska, underbara ostoppbara jag. Jag degenererade mig själv utan att tänka på det.
Imorse snubblade jag in på den här låten.
doesn't matter if you love him, or capital H-I-M
Just put your paws up
'Cause you were born this way, baby
My mama told me when I was young
We're all born superstars
She rolled my hair, put my lipstick on
"There's nothin' wrong with lovin' who you are"
She said, "'Cause He made you perfect, babe"
"So hold your head up, girl and you'll go far,
I'm beautiful in my way,
'Cause God makes no mistakes
I'm on the right track, baby
Don't hide yourself in regret,
Just love yourself and you're set
I'm on the right track, baby
I was born this way
Ooo, there ain't no other way
Baby, I was born this way
Baby, I was born this way
(Born this way)
Ooo, there ain't other way
Baby, I was born this way
Right track, baby
Don't be a drag, just be a queen
Don't be a drag, just be a queen
Don't be a drag, just be a queen
Give yourself prudence and love your friends
Subway kid, rejoice the truth
In the religion of the insecure
I must be myself, respect my youth
A different lover is not a sin
Believe capital H-I-M (hey, hey, hey)
I love my life, I love this record and
I'm beautiful in my way,
'Cause God makes no mistakes
I'm on the right track, baby
Don't hide yourself in regret,
Just love yourself and you're set
I'm on the right track, baby
Ooo, there ain't no other way
Silly silly Zarah, jag är ju alltid fantastisk. Jag kan inte orkar inte vara jag.
I was born this way
*går med fantastiskt högt huvud hela den fantastiska dagen*
Kanske
Kanske jag ljuger om att det inte händer saker i mitt liv, förutom jobb och städning.
Kanske det finns massor av saker att skriva om.
Kanske det är fullt av saker jag inte kan skriva om.
Det kanske är så att jag har bestämt mig för att satsa, kanske är det så att jag vågar chansa.
Kanske... Kanske ges det ett tillfälle snart?
Kanske lägger jag ner allt för mycket tid på ett crappyass-redigeringsprogram när jag borde ladda hem Gimp?
Söndagsreflektion
Jag vet att jag klarar av att hantera det, jag är säker på mig själv. Jag är inte den osäkra hysteriska flickan jag en gång var som bröt ihop varje gång jag inte hade full kontroll på livet (som jag aldrig hade). Idag är jag den som jag egentligen är, den som står på marken och kastar sig ner för ett stup med en väldigt stabil säkerhetslina lindad runt fötterna.
Jag vet vad jag vill ha i mitt liv och jag har aldrig varit säkrare på det än nu. Men även om det finns så nära och så naturligt, som om det aldrig har varit på något annat sätt sitter minnet kvar hur lätt det försvinner, hur jag står där och har inte fattat hur det gick till. Gång på gång på gång, så smärtsamt uppenbart hur dum jag som vågar tro. Därför har jag slutat hoppas.
Om man inte vågar hoppas vågar man inte riktigt satsa även om varje nerv skriker att jag ska.
Jag är en fantastisk människa
Eller ja, igår diskuterades det hur lyckligt lottade folk var och även vilket fantastiskt år det kommer bli för mig och en av mina vänner som var med igår. Han och jag tar examen i år och kommer ut i arbetslivet så detta år kommer vara det året då allt faller på plats.
Det där året som man har väntat på du vet, när man tänker "sen när jag har jobb ska jag gå på de koncernerna och jag ska köpa den tvn och sen den soffan", alltid "sen när jag har jobb" sen när allt är ordnat.
I år, 2011, är detta år jag kan säga att jag har lyckats, jag har allt. Det finns några människor där ute som vet vad jag har kämpat mig upp från, men jag har ordnat till mitt liv. Det där "det kommer bli bra sen, en dag kommer du vakna utan ångest för ditt liv är stabilt" är nu, i år. Det händer, jag har en examen (snart) jag har ett jobb som väntar på mig den 17:e och en ny lägenhet i Borås som väntar på mig i mars, en större och bättre lägenhet. Inget som jävlas, inget som är osäkert, inget som jag måste kämpa mig genom.
Jag är så jävla Awesome och jag är starkare än ångest.
Sömn?
Jag tror jag har hört talas om det någon gång, för länge sen. Det är det som brukar inträffa strax innan klockan ringer, right?
Men nu har jag inte tiiiid med det, nu ska jag skriva dikter! Jaa... Sova kan man göra när man är doed.
Självbilden halkar efter.
Vilket jag blev lite oroad över, jag äter för mycket och för onyttigt men går ner i vikt ändå. Hypokondriken i mig fick för mig att jag hade en massa konstiga tarmsjukdommar och min IBS har ju faktiskt krånligat extra mycket ett tag nu. OMG jag har cancer eller crons och jag tar inte upp den näringen jag behöver och mina armar kommer ramla av aaah! *springa runt och flaxa med armarna*
Men så räknade jag dagens kaloriintag och det visade sig (med lite höftande med troligt) att jag låg på ett underskott på 900 kalorier. Trots att skolan bjöd på tårta och jag åt dessutom en bortglömd chokladkaka.
Jag har fått för mig att mina gamla ätstörningsmönster har kommit tillbaka eftersom jag äter mer nu än innan sommaren och i sommras fick jag för mig samma sak eftersom jag åt mer än i våras. Men bevisligen är det inte så.
Och jag har dessutom inte varit sjuk på flera år nu.
Jag kan äta på oregelbunda tider utan att fucka upp allting och jag kan till och med ha godis hemma som jag inte äter på en gång. Och jag äter mig nästan aldrig äckelmätt längre. Förutom när det gäller pizza, men det är inte hetsätning, det är ren trots. Jag har betalat 70 spänn för en hel pizza och då ska jag fan äta upp den också!
hursomhelst...
Jag är frisk!
Varför ser jag fortfarande mig själv som sjuk då?
Bättre nu.
Detta har varit en emohelg ja, jag har sovit och gråtit, och sovit och gråtit och sovit lite mer. Sen tröttnade jag på att gråta så jag lagade mat. Sex fina matlådor blev det, hehe jag blir alltid "hushållig" av att vara depprimerad. Även om jag oftast börjar baka ohälsosamma mängder kladdkaka/paj och vräker i mig och som skapar ännu mer ångest som skapar ännu mer chokladbegär som skapar ännu mer ångest.
Men BRYTA ONDA CIRKLAR. Ja! Mitt heligaste mantra och i den andan så lagade jag mat istället.
Och nu börjar jag från fel håll, jag berättar inte varför jag var emo.
Jag har alltid haft sömnstörningar, men de senaste två veckorna har det eskalerat. Jag har varit på vfu nu vilket har resulterat att två dar i veckan har jag varit tvungen att gå upp brutaltidigt, två dar medeltidigt och en dag med sovmorgon (förutom helgen då). Och kvällsmänniska som jag är så påverkar det min väldigt omtåliga och instabila sovrutin som jag ändå har lyckats skapat efter alla dessa år.
Det och att jag har för att inte behöva vakna halv fem på de brutaltidiga dagarna utan "bara" halv sex-sex har jag sovit hos kompisar (mest Samir) och där har man ju så klart varit tvungen att vara social, speciellt om kompisen (som Samir) också varit nattmänniska som man så klart med hellre prata med om allting än sov (jag skyller allt på Samir ;D). Så jag har inte haft någon större kontroll över min sömn de senaste sex veckorna på VFUn och oftast är det ingen problem att göra så någon vecka eller två, jag har tillräckligt rutin för att kunna kompensera det på något sätt.
Men sex veckor var för mycket så min hjärna ballade ur, jag har blivit otroligt sliten av det här och jag har till och med de senaste tre veckorna fått kämpat för att hålla mig vaken så fort jag sitter still (flera samlingar med barnen som jag har fått gått ut från klassrummet för att inte somna, haha det skule vara fint med en fröken som somnar).
Mina sömnstörningar brukar kunna variera från att svårt att somna till att ha svårt att vakna, från att vakna för tidigt eller vakna flera gånger under natten. Denna gång så var det det sista och det var mer extremt än det har varit på flera år, det är inte ens lönt att försöka räkna ut hur många timmars effektiv sömn jag har fått varje natt.
OMG nej nu måste jag sluta innan jag framstår som gnälligast i världen. "oh buhu, jag har svårt att sova och jag somnar hela tiden när jag ska vara vaken medan det finns folk med riktiga problem" Men ja! jag är emo okej, man blir gnällig då ;P.
Men nu i helgen så har jag försökt kompenserat det genom att tvinga mig själv att sova fast jag egentligen skulle ha gått upp när jag vaknat på morgonen och gjort allt för att hindra mig från att sova mitt på dagen.
Och om att gråta så ja, det började i fredags. jag var på väg hem efter min sista VFUdag, skitledsen över att det är slut, för man blir så engagerad i barnen (och för att jag är jävligt less på skolan nu och vill abslolut inte börja skriva på något igen) och det känns verkligen hårt att behöva lämna de bara så där. Men min handledare (och de andra i personalen) gav oss verkligen en fin avslutning, massa fina presenter och tal och mycket beröm och kramar från både personal och barn och.. ja ett fint avslut, kunde inte ha varit bättre.
Hursomhelst så på bussen känner jag hur illamåendet kom och att jag inte kunde fokusera min syn på något (=tyst migrän (ja jag är felbyggd jag får inte huvudvärk av migrän)) så jag försökte sova lite grann och sen framme så släpade jag mig hem och dog i soffan medan jag kämpade för att inte somna, eftersom jag ville inte sabba min plan om att återta kontrollen på sömnen.
Det var faktist det första migränafallet jag har haft sen innan sommaren. Sen på kvällen mådde jag bättre men då fick jag världens deppanfall. Som alltid efter migrän (vilket tydligen ska vara helt normalt efter ett migränanfall) och bara grät tills jag inte orkade gråta något mer och gjorde en äppelpaj. Sen på lördagen mådde jag bättre fysiskt men jag spenderade ändå större delen av förmiddagen med att gråta och på kvällen lagade jag mat. eh.. Och prata med mamma i en timme i telefon om hennes släktforskning (Mamma <3).
Så i morse kändes allt bättre, kände inget större behov av att tvinga mig själv att fortsätta sova när jag vaknade så jag tror jag har stabiliserat mig själv. Även om jag fortfarande drömmer väldigt intensivt. Och jag är fortfarande skitsur på hela världen för att jag fortfarande måste gå i skolan och att jag är ensammast i hela världen för ingen vill umgås med mig och att ingen bryr sig om att fråga hur jag mår.
(att jag själv valt att isolera mig i helgen behöver vi inte nämna och att det är JAG som stänger ute folk från mitt mående för att jag inte vill att folk lägger sig i haha, här ska rullas i självömkan! ja!)
Men förutom det så mår jag bra nu och jag ska försöka ta mig i kragen och skriva den där skiten som ska vara klar i morgon nu (efter min fjärde kopp te för idag)
Jag har skills i återhämtning helt enkelt.
Fast vad mer kan man vänta sig när jag har en grön fläta
(men det är dåligt ljus i lägenheten, den är grönare irl även om jag snart får färga om den semipermanenta färgen)
och rutiga pjymasbyxor.
Och te i mängder?
Konstiga saker händer
Men just nu så sover jag ju faktiskt hela nätterna (när jag väl sover) utan att vakna flera gånger per natt så det är bra nu. Det går bra nu. Nu är det bara vanlig dumhet som stör min sömn, vilket är det som gör att jag sitter här klockan halv två på natten och bloggar istället för att försöker ta igen sömn.
Men jag har ju sovmorgon imorgon! jaa då kan jag ju vara vaken längre!
Som sagt, dumhet stör min sömn
Men det var inte det jag skulle skriva om, utan om att konstiga saker händer. Jag är rastlös och har smått ångest över att, ja... Vad? Jag har ångest över examensarbetet trots att jag INTE skriver det själv och har jag fått världens petigaste handledare (petig på ett bra sätt, ett sätt som inte är jobbigt men man vet att man garanterat kommer att få godkänt för han kommer att anmärka på exakt allting som är pyttefel).
Jag har ångest för att jag snart kommer sluta skolan och bli arbetslös (wah!!!) trots att det är brist på fritidspedagoger och då borde det inte vara något problem att hitta någon liten skola i landet som behöver en jättefin och bra nyutbildad fritidspedagog och annars så kan jag ta tillfälliga jobb både i skola och utanför skola tills mitt fina drömjobb kommer flygandes rakt mot mig.
För jag är 24 år och jag måste inte jobba som fritidspedagog de första åren eftersom jag har ungefär 40 år på mig att hitta det perfekta jobbet innan jag går i pension. Och det är dubbelt så lång tid som jag har levt (och jag har ju levt förevigt eftersom jag är den vuxnaste och den som vet och kan allting och dessutom är jag odödlig så 40 år måste ju vara en evighet, right?)
Jag har ångest över att jag är ensam fast jag har massa folk runtomkring mig hela tiden vare sig jag vill det eller inte. Jag väljer att vara ensam ikväll eftersom jag inte har varit hemma sen i onsdagsmorse, jag behöver min ensamtid. Jag behöver att kunna gå runt med otvättat hår och pilla mig i naveln iklädd trasiga mysbyxor som egentligen är lite för stora.
Men ändå har jag ångest över det, jag har ångest för att det inte är någon här och stör mig. Och kliar mig på ryggen och snarkar mig i örat inatt.
Jag har ångest över att jag inte vill bo kvar här men jag vill inte flytta. Jag har ångest över att vart jag än bor så lämnar jag människor jag vill vara hos. Och det hittar jag ingen motargument till...
Vilket nog för att det är kärnan i mitt problem just nu. Så länge jag går kvar i skolan så måste jag vara här, jag har faktiskt inget annat val (om jag inte hoppar av, men det vill jag inte). I samma sekund som jag tar min examen och ska söka jobb så kommer jag göra ett högst aktivt val över vart jag ska bosätta mig. Man lämnar inte bara ett jobb, inte de första åren åtminstånde. Och vad jag än väljer så finns det människor som jag kommer att välja bort. Människor som jag vill vara hos, alla, nu på en gång. Samtidigt så orkar jag inte att aldrig kunna räcka till så jag vill bort från alla. Jag vill flytta till en ny stad igen och börja om igen.
Istället för att lämna några så kan jag ju lämna alla...
Det kommer nog inte bli så mycket sömn i natt heller.
Dagen innan
Jag gillar egentligen att resa och jag trivs på tåg, det är avslappande att höra dunket från hjulen och sitta där med sin laptop och titta på en film. Men jag hatar att behöva lämna platser.
Men å andra sidan har seperationsångest alltid varit min grej.
Jag funderar mycket på vart jag ska ta vägen efter skolan i januari. Jag vill flytta någonstans, bo på ett helt nytt ställe och bara börja om igen. Men jag kommer inte orka med att bo på ännu ett ställe för om jag är ärlig så kommer jag inte kunna lämna Borås så det kommer bara bli ännu ett ställe jag pendlar mellan.
(nämnde jag att jag har svårt för att lämna ställen?)
Kanske för Göteborg då, men det räknas ju knappt det är fortfarande nära Borås.
Men jag börjar släppa tanken på att aldrig aldrig aldrig flytta tillbaka till Sandviken. Jag tänker faktiskt på det nu, att jag vill flytta tillbaka (även om jag vet att om en månad kommer jag aldrig vilja flytta från Borås).
Efter fem år har jag lyckats förlåtit Sandviken.
Det är rätt stort.
