Life of an Åkerspöke

När jag vaknade i morse tänkte jag plötsligt på morfar det första jag gjorde. Första gången på hur länge som helst som jag tänker på honom och det kom plötsligt utan något relaterande.

När jag gick ut i köket stod det en ovanligt kavat talgoxe precis utanför fönstret på fönsterbläcket och pickade på rutan, jag gick fram till den men den fortsatte att picka så jag pickade tillbaka men den stod fortfarande kvar.

Fast sen när jag gick ut ur köket för att hämta kameran så hade den flugit bort.


Den ville inte bli fotad.

Alltså... Inte för att jag tror på "liv efter döden" eller spöken eller annat sånt, fånigt.
Men det stod en talgoxe och pickade på min ruta...

Det enda som hade varit mer träffade hade varit om det kom en svala och gjorde det.

För er som inte kände min morfar, kan jag förklara kort att han är (var) en jägare och en sån där skogsmänniska som alltid var ute i skogen. En riktig hardcorenorrlänning som levde ett med naturen you know.
Och han var som sagt jägare, han kunde cutta upp en älg eller ett råddjur utan att blinka och när han fiskade så bröt han av nacken på fisken som om det var en pinne bara. Djur var mat, fast man skulle endå inte vara elak mot djur för det, men djur var mat.

Men fåglar var en helt annan sak. Fåglar fick man inte störa, speciellt inte svalorna som bodde i ladgårdstaket. Tror det var en av de få gångerna jag har sett morfar vara riktigt arg på mig när jag tog en leksaksgevär som lät som ett maskingevär och sprang och skrämde upp alla svalor gång på gång på gång.
Och när det sprang det såna där gråsvartvita fåglar ni vet som brukar springa över vägen så bromsade morfar in och vänta tills han var säker på att fågelmamman och alla ungar var över vägen innan han körde vidare. Och morfar var inte en sån som körde lungt och försiktigt egentligen.

Jag kommer aldrig förstå hans facination av fåglar, men jag kommer heller aldrig se på fåglar igen på samma sätt som jag gjorde innan han dog.