En spricka
I min läpp som vägrar läka, för varje gång jag äter, skrattar eller ler så blir den djupare.
Vilket får mig att känna mig ungefär lika socialt skillad som en get. För varje gång jag måste le åt främlingar, ni vet när man råkar få ögonkontakt med någon när man går, kassabiträden, bussförare och så vidare.
Så blir det samma typ av leende, det där väldigt snabba rycket i mungiporna som stelnar till och blir en grimas av lätt obehag.
Nej nej, det är inte alls åt er jag får obehag av, det är min spricka som gör skitont när jag ler... Euhm...
Fast man kan ju försöka se det positiva i att det håller på att läka inåt i huden eftersom sprickan gräver sig djupare och lämnar en fördjupning.
Det lär bli ett jäkligt coolt ärr...
Vilket får mig att känna mig ungefär lika socialt skillad som en get. För varje gång jag måste le åt främlingar, ni vet när man råkar få ögonkontakt med någon när man går, kassabiträden, bussförare och så vidare.
Så blir det samma typ av leende, det där väldigt snabba rycket i mungiporna som stelnar till och blir en grimas av lätt obehag.
Nej nej, det är inte alls åt er jag får obehag av, det är min spricka som gör skitont när jag ler... Euhm...
Fast man kan ju försöka se det positiva i att det håller på att läka inåt i huden eftersom sprickan gräver sig djupare och lämnar en fördjupning.
Det lär bli ett jäkligt coolt ärr...
Kommentarer
Postat av: Hannishen
Aww. Stackars dig. :/
Trackback
