Life of an Åkerspöke

Jag har inte bloggat på jättelänge, så jag tänkte att jag först skriver av mig från min emohelg i detta inlägg och sen så skriver jag om vad som har hänt sen senast i ett annat inlägg så jag inte infekterar mina underbara veckor med negativitet. 

Detta har varit en emohelg ja, jag har sovit och gråtit, och sovit och gråtit och sovit lite mer. Sen tröttnade jag på att gråta så jag lagade mat. Sex fina matlådor blev det, hehe jag blir alltid "hushållig" av att vara depprimerad. Även om jag oftast börjar baka ohälsosamma mängder kladdkaka/paj och vräker i mig och som skapar ännu mer ångest som skapar ännu mer chokladbegär som skapar ännu mer ångest.

Men BRYTA ONDA CIRKLAR. Ja! Mitt heligaste mantra och i den andan så lagade jag mat istället.

Och nu börjar jag från fel håll, jag berättar inte varför jag var emo.
Jag har alltid haft sömnstörningar, men de senaste två veckorna har det eskalerat. Jag har varit på vfu nu vilket har resulterat att två dar i veckan har jag varit tvungen att gå upp brutaltidigt, två dar medeltidigt och en dag med sovmorgon (förutom helgen då). Och kvällsmänniska som jag är så påverkar det min väldigt omtåliga och instabila sovrutin som jag ändå har lyckats skapat efter alla dessa år.

Det och att jag har för att inte behöva vakna halv fem på de brutaltidiga dagarna utan "bara" halv sex-sex har jag sovit hos kompisar (mest Samir) och där har man ju så klart varit tvungen att vara social, speciellt om kompisen (som Samir) också varit nattmänniska som man så klart med hellre prata med om allting än sov (jag skyller allt på Samir ;D). Så jag har inte haft någon större kontroll över min sömn de senaste sex veckorna på VFUn och oftast är det ingen problem att göra så någon vecka eller två, jag har tillräckligt rutin för att kunna kompensera det på något sätt.
Men sex veckor var för mycket så min hjärna ballade ur, jag har blivit otroligt sliten av det här och jag har till och med de senaste tre veckorna fått kämpat för att hålla mig vaken så fort jag sitter still (flera samlingar med barnen som jag har fått gått ut från klassrummet för att inte somna, haha det skule vara fint med en fröken som somnar).

Mina sömnstörningar brukar kunna variera från att svårt att somna till att ha svårt att vakna, från att vakna för tidigt eller vakna flera gånger under natten. Denna gång så var det det sista och det var mer extremt än det har varit på flera år, det är inte ens lönt att försöka räkna ut hur många timmars effektiv sömn jag har fått varje natt.

OMG nej nu måste jag sluta innan jag framstår som gnälligast i världen. "oh buhu, jag har svårt att sova och jag somnar hela tiden när jag ska vara vaken medan det finns folk med riktiga problem" Men ja! jag är emo okej, man blir gnällig då ;P.

Men nu i helgen så har jag försökt kompenserat det genom att tvinga mig själv att sova fast jag egentligen skulle ha gått upp när jag vaknat på morgonen och gjort allt för att hindra mig från att sova mitt på dagen.
Och om att gråta så ja, det började i fredags. jag var på väg hem efter min sista VFUdag, skitledsen över att det är slut, för man blir så engagerad i barnen (och för att jag är jävligt less på skolan nu och vill abslolut inte börja skriva på något igen) och det känns verkligen hårt att behöva lämna de bara så där. Men min handledare (och de andra i personalen) gav oss verkligen en fin avslutning, massa fina presenter och tal och mycket beröm och kramar från både personal och barn och.. ja ett fint avslut, kunde inte ha varit bättre.

Hursomhelst så på bussen känner jag hur illamåendet kom och att jag inte kunde fokusera min syn på något (=tyst migrän (ja jag är felbyggd jag får inte huvudvärk av migrän)) så jag försökte sova lite grann och sen framme så släpade jag mig hem och dog i soffan medan jag kämpade för att inte somna, eftersom jag ville inte sabba min plan om att återta kontrollen på sömnen.

Det var faktist det första migränafallet jag har haft sen innan sommaren. Sen på kvällen mådde jag bättre men då fick jag världens deppanfall. Som alltid efter migrän (vilket tydligen ska vara helt normalt efter ett migränanfall) och bara grät tills jag inte orkade gråta något mer och gjorde en äppelpaj. Sen på lördagen mådde jag bättre fysiskt men jag spenderade ändå större delen av förmiddagen med att gråta och på kvällen lagade jag mat. eh.. Och prata med mamma i en timme i telefon om hennes släktforskning (Mamma <3).

Så i morse kändes allt bättre, kände inget större behov av att tvinga mig själv att fortsätta sova när jag vaknade så jag tror jag har stabiliserat mig själv. Även om jag fortfarande drömmer väldigt intensivt. Och jag är fortfarande skitsur på hela världen för att jag fortfarande måste gå i skolan och att jag är ensammast i hela världen för ingen vill umgås med mig och att ingen bryr sig om att fråga hur jag mår.

(att jag själv valt att isolera mig i helgen behöver vi inte nämna och att det är JAG som stänger ute folk från mitt mående för att jag inte vill att folk lägger sig i haha, här ska rullas i självömkan! ja!)

Men förutom det så mår jag bra nu och jag ska försöka ta mig i kragen och skriva den där skiten som ska vara klar i morgon nu (efter min fjärde kopp te för idag)

Jag har skills i återhämtning helt enkelt.
Fast vad mer kan man vänta sig när jag har en grön fläta


(men det är dåligt ljus i lägenheten, den är grönare irl även om jag snart får färga om den semipermanenta färgen)

och rutiga pjymasbyxor.


Och te i mängder?