Konstiga saker händer
Jag vet inte vad det är. Om det är alla tidiga dagar och för sena kvällar nu igen som rör runt. Sömnbrist brukar kunna göra sånt med en.
Men just nu så sover jag ju faktiskt hela nätterna (när jag väl sover) utan att vakna flera gånger per natt så det är bra nu. Det går bra nu. Nu är det bara vanlig dumhet som stör min sömn, vilket är det som gör att jag sitter här klockan halv två på natten och bloggar istället för att försöker ta igen sömn.
Men jag har ju sovmorgon imorgon! jaa då kan jag ju vara vaken längre!
Som sagt, dumhet stör min sömn
Men det var inte det jag skulle skriva om, utan om att konstiga saker händer. Jag är rastlös och har smått ångest över att, ja... Vad? Jag har ångest över examensarbetet trots att jag INTE skriver det själv och har jag fått världens petigaste handledare (petig på ett bra sätt, ett sätt som inte är jobbigt men man vet att man garanterat kommer att få godkänt för han kommer att anmärka på exakt allting som är pyttefel).
Jag har ångest för att jag snart kommer sluta skolan och bli arbetslös (wah!!!) trots att det är brist på fritidspedagoger och då borde det inte vara något problem att hitta någon liten skola i landet som behöver en jättefin och bra nyutbildad fritidspedagog och annars så kan jag ta tillfälliga jobb både i skola och utanför skola tills mitt fina drömjobb kommer flygandes rakt mot mig.
För jag är 24 år och jag måste inte jobba som fritidspedagog de första åren eftersom jag har ungefär 40 år på mig att hitta det perfekta jobbet innan jag går i pension. Och det är dubbelt så lång tid som jag har levt (och jag har ju levt förevigt eftersom jag är den vuxnaste och den som vet och kan allting och dessutom är jag odödlig så 40 år måste ju vara en evighet, right?)
Jag har ångest över att jag är ensam fast jag har massa folk runtomkring mig hela tiden vare sig jag vill det eller inte. Jag väljer att vara ensam ikväll eftersom jag inte har varit hemma sen i onsdagsmorse, jag behöver min ensamtid. Jag behöver att kunna gå runt med otvättat hår och pilla mig i naveln iklädd trasiga mysbyxor som egentligen är lite för stora.
Men ändå har jag ångest över det, jag har ångest för att det inte är någon här och stör mig. Och kliar mig på ryggen och snarkar mig i örat inatt.
Jag har ångest över att jag inte vill bo kvar här men jag vill inte flytta. Jag har ångest över att vart jag än bor så lämnar jag människor jag vill vara hos. Och det hittar jag ingen motargument till...
Vilket nog för att det är kärnan i mitt problem just nu. Så länge jag går kvar i skolan så måste jag vara här, jag har faktiskt inget annat val (om jag inte hoppar av, men det vill jag inte). I samma sekund som jag tar min examen och ska söka jobb så kommer jag göra ett högst aktivt val över vart jag ska bosätta mig. Man lämnar inte bara ett jobb, inte de första åren åtminstånde. Och vad jag än väljer så finns det människor som jag kommer att välja bort. Människor som jag vill vara hos, alla, nu på en gång. Samtidigt så orkar jag inte att aldrig kunna räcka till så jag vill bort från alla. Jag vill flytta till en ny stad igen och börja om igen.
Istället för att lämna några så kan jag ju lämna alla...
Det kommer nog inte bli så mycket sömn i natt heller.
Men just nu så sover jag ju faktiskt hela nätterna (när jag väl sover) utan att vakna flera gånger per natt så det är bra nu. Det går bra nu. Nu är det bara vanlig dumhet som stör min sömn, vilket är det som gör att jag sitter här klockan halv två på natten och bloggar istället för att försöker ta igen sömn.
Men jag har ju sovmorgon imorgon! jaa då kan jag ju vara vaken längre!
Som sagt, dumhet stör min sömn
Men det var inte det jag skulle skriva om, utan om att konstiga saker händer. Jag är rastlös och har smått ångest över att, ja... Vad? Jag har ångest över examensarbetet trots att jag INTE skriver det själv och har jag fått världens petigaste handledare (petig på ett bra sätt, ett sätt som inte är jobbigt men man vet att man garanterat kommer att få godkänt för han kommer att anmärka på exakt allting som är pyttefel).
Jag har ångest för att jag snart kommer sluta skolan och bli arbetslös (wah!!!) trots att det är brist på fritidspedagoger och då borde det inte vara något problem att hitta någon liten skola i landet som behöver en jättefin och bra nyutbildad fritidspedagog och annars så kan jag ta tillfälliga jobb både i skola och utanför skola tills mitt fina drömjobb kommer flygandes rakt mot mig.
För jag är 24 år och jag måste inte jobba som fritidspedagog de första åren eftersom jag har ungefär 40 år på mig att hitta det perfekta jobbet innan jag går i pension. Och det är dubbelt så lång tid som jag har levt (och jag har ju levt förevigt eftersom jag är den vuxnaste och den som vet och kan allting och dessutom är jag odödlig så 40 år måste ju vara en evighet, right?)
Jag har ångest över att jag är ensam fast jag har massa folk runtomkring mig hela tiden vare sig jag vill det eller inte. Jag väljer att vara ensam ikväll eftersom jag inte har varit hemma sen i onsdagsmorse, jag behöver min ensamtid. Jag behöver att kunna gå runt med otvättat hår och pilla mig i naveln iklädd trasiga mysbyxor som egentligen är lite för stora.
Men ändå har jag ångest över det, jag har ångest för att det inte är någon här och stör mig. Och kliar mig på ryggen och snarkar mig i örat inatt.
Jag har ångest över att jag inte vill bo kvar här men jag vill inte flytta. Jag har ångest över att vart jag än bor så lämnar jag människor jag vill vara hos. Och det hittar jag ingen motargument till...
Vilket nog för att det är kärnan i mitt problem just nu. Så länge jag går kvar i skolan så måste jag vara här, jag har faktiskt inget annat val (om jag inte hoppar av, men det vill jag inte). I samma sekund som jag tar min examen och ska söka jobb så kommer jag göra ett högst aktivt val över vart jag ska bosätta mig. Man lämnar inte bara ett jobb, inte de första åren åtminstånde. Och vad jag än väljer så finns det människor som jag kommer att välja bort. Människor som jag vill vara hos, alla, nu på en gång. Samtidigt så orkar jag inte att aldrig kunna räcka till så jag vill bort från alla. Jag vill flytta till en ny stad igen och börja om igen.
Istället för att lämna några så kan jag ju lämna alla...
Det kommer nog inte bli så mycket sömn i natt heller.
Kommentarer
Trackback
