Mitt nya liv
Då och då slår det mig att jag är en pedagog, som när det blir konflikter och jag upptäcker att jag är den enda vuxen i rummet. Det som påminner mig att jag är pedagog och arbetar här är att jag inte alls tycker att det är läskigt, eller ja, efter att den första halvsekunden av panik lägger sig så tycker jag inte att det är läskigt.
Jag börjar prata mer på möten och arbetsträffar och jag försöker driva genom egna projekt och jag märker på mina kollegors attityd att det har gått från uppmuntrande nickar till en snabb "jag bekräftar att jag hörde men jag har andra saker att tänka på"-nickar. Vilket är en bra sak, jag glider in och blir en av dem. Det känns så faktiskt, fast det är klart jag vågar inte flumma ut än så så inne i "gänget" är jag inte riktigt. Men kanske snart, det är naturligt att det tar ett tag. Men det är fantastiskt att jag vågar, jag känner mig inte dum eller i vägen.
De två första veckorna fick jag hela tiden påminna mig själv om att jag inte var på VFU. Min första tanke när barnen började diskutera regler och reglergränser var att jag skulle kolla med mina kollegor först, men det är ju JAG som är fröken, jag som sätter gränserna. Fast det beror på vilka gränser och vad som just är mitt ansvarsområde just då, men till exempel om de får ta en till frukt, för en kollega får de bara ta en frukt (eller frukthalvor är det), för mig får de ta tills det tar slut och pyssel och andra saker. Att Jag är fröken, jag bestämmer tog mig ungefär tre veckor att till fullo förstå.
Barnen börjar komma fram till mig på ett annat sätt än när jag var på VFU, jag är inte bara en rolig person som man kan gnälla lite hos som annars utan nu är det lite mer seriösa saker som de kommer fram med. En helt annan attityd. Fast de här barnen är lite annorlunda än de jag har mött på vfu, de är lite mer distansierande, de kommer tillexempel inte fram och kramas som jag är van att barn gör, dessutom är det inga utländska barn i gruppen vilket känns lite konstigt. Ovant och konstigt, som att jag är inne i någon bubbla skiljd från resterande världen. Dessutom är det ett lite finare område och det speglar sig på barnens attityder, vilket också känns ovant när man startar upp en aktivtet och de sitter och spelar DS i soffan istället. Eller när man drar igång en gemensam storröjning och de klagar på att de måste städa.
Lite humor att jag som ville jobba i en mångkulturell skola för att jag är intresserad av att arbeta med det sociala och språkutveckling, hamnar på en svenneskola någonstans i skogen. Men det är bara att gilla läget och det gör jag rätt mycket faktiskt :)
Den största humorn är endå att den gruppen jag har ska tydligen vara den "värsta" på skolan, redan från att de gick i förskoleklassen. Men det är den lugnaste barngrupp jag har arbetat i, från Ekarängskolan, vilket säger inte så mycket ni som inte känner till Borås, men ca 60-70% invandrare och väldigt hårt klimat bland barnen, till Trandared där det var några stycken barn med invandrarbakgrund och några barn med sociala problem, inte så mycket problem egentligen men det var en något orolig grupp.
Till hit ut i skogen, absolut ingenting. Och jag har fått den "värsta gruppen"... Lolz You have not seen worst
