Söndagsreflektion
Jag vet att jag klarar av att hantera det, jag är säker på mig själv. Jag är inte den osäkra hysteriska flickan jag en gång var som bröt ihop varje gång jag inte hade full kontroll på livet (som jag aldrig hade). Idag är jag den som jag egentligen är, den som står på marken och kastar sig ner för ett stup med en väldigt stabil säkerhetslina lindad runt fötterna.
Jag vet vad jag vill ha i mitt liv och jag har aldrig varit säkrare på det än nu. Men även om det finns så nära och så naturligt, som om det aldrig har varit på något annat sätt sitter minnet kvar hur lätt det försvinner, hur jag står där och har inte fattat hur det gick till. Gång på gång på gång, så smärtsamt uppenbart hur dum jag som vågar tro. Därför har jag slutat hoppas.
Om man inte vågar hoppas vågar man inte riktigt satsa även om varje nerv skriker att jag ska.
