Leva med Tinnitus
Bot mot tinnitus?
Det hade varit sjukt nice att få bli "frisk" igen, även om metoden kändes lite skum.
Men artikeln glömde nämna allt annat som tinnitus medför som gör det svårt att leva med det, själva ljuden i sig är faktiskt inte så funktionsnedsättande.
(well, nu har jag relativ lätt tinnitus, det finns ju de som verkligen verkligen lider av de här ljuden, mina "ljud" är mer bakgrundsbrus som jag sedan länge har vant mig vid och därför slutat noterat dem)
Det som gör tinnitus så svårt (OBS detta är individuellt) är allt runtomkring, jag till exempel är väldigt ljudkänslig. Vissa toner skär i öronen och hög volym är väldigt väldigt jobbigt (och jag är fritidspedagog! Smart Zarah...). Det gör ont, man blir trött och man hör ingenting i huvudtaget. Om det är mycket ljud omkring mig och en person står framför mig, tittar mig rakt i ansiktet och pratar - jag hör oftast inte ett ord. Tänk er att varje gång ni går ut på krogen, står bredvid en trafikerad väg eller sitter i en fullsatt café att ni är instängda i en glasbubbla, människor kan skrika åt er och ni hör ingenting för allt ljud blir bara ett surr. Speciellt när du är trött eller stressad.
. Och så är det rädslan att hela tiden dumförklaras, det är jobbigt att vara ute bland okända människor, det är jobbigt att be dem upprepa sig hela tiden, det är jobbigt att missuppfatta och försöka reda upp missförstånd. Det är jobbigt att föra ett samtal, det är jobbigt i huvudtaget med människor. Telefoner är extra jobbiga, man vet aldrig om linjen ska brusa eller om volymen är för hög. Man vet inte om man kommer förstå den andre människan eller inte för det finns inget kroppsspråk att läsa av och igen rädslan över att bli dumförklarad, missförstå och så vidare.
Och det är EXTREMT jobbigt att på fester hela tiden be folk att sänka volymen eller be folk i närheten att sluta skrika, jag är den där tråkiga du vet, den där som är gammal i förtid, den som inte kan släppa loss och slappna av. Den som ska ha "lagom" ljudnivå.
Vilket gör att jag ofta hamnar i köket på fester, eller balkongen. För ljud gör ONT, stark fysisk och ibland förlamande smärta. Jag svär jag kan inte lyssna på Celine Dion eller Withney Houston, deras högsta toner även på låg volym är som en nål som borrar sig in i trumhinnan.
Tänk då någon med ett extremt gällt skratt, sånt där skitirriterande "jag vill slå in din skalle och se din hjärna välla ur din jävla bimbo"-skratt (alltid tjejer av någon konstig anledning som har sånt skratt) som många som har sådant skratt förväxlar med "smittsamt och unikt skratt som är en charmig del av min personlighet"-skratt
(det är det inte). Tänk er hur förbannat jävla ont ett sånt skratt gör när det skriks obehindrat rakt ut i luften precis bredvid någon som är ljudkänslig.
Och säger man till är man idiot, tyken och väldigt dum i huvudet... Ungefär på samma nivå som den som säger att "det är nog liiite väll mycket parfym, jag har lite svårt att andas här känner jag". Sån där jobbig människa som lägger sig hur andra ska leva sitt liv, en sån där som bara tänker på sig.
Så jag tiger istället, tiger och undviker. Tiger och ignorerar. För jag orkar inte förklara en gång till, orkar inte berätta, orkar inte blotta mig på det sättet. Så jag sätter mig någon annanstans eller försöker vända bort huvudet så ljudvågen inte träffar så hårt. Jag blir en stroppig och svår person som vägrar vara med och vara social.
Nej det är inte själva ljudet som är jobbigast med tinnitus, det är andra människor okunskap som är det.
Ska bli spännande om "de" hittar en fungerande behandling under min levnadstid.
Det hade varit sjukt nice att få bli "frisk" igen, även om metoden kändes lite skum.
Men artikeln glömde nämna allt annat som tinnitus medför som gör det svårt att leva med det, själva ljuden i sig är faktiskt inte så funktionsnedsättande.
(well, nu har jag relativ lätt tinnitus, det finns ju de som verkligen verkligen lider av de här ljuden, mina "ljud" är mer bakgrundsbrus som jag sedan länge har vant mig vid och därför slutat noterat dem)
Det som gör tinnitus så svårt (OBS detta är individuellt) är allt runtomkring, jag till exempel är väldigt ljudkänslig. Vissa toner skär i öronen och hög volym är väldigt väldigt jobbigt (och jag är fritidspedagog! Smart Zarah...). Det gör ont, man blir trött och man hör ingenting i huvudtaget. Om det är mycket ljud omkring mig och en person står framför mig, tittar mig rakt i ansiktet och pratar - jag hör oftast inte ett ord. Tänk er att varje gång ni går ut på krogen, står bredvid en trafikerad väg eller sitter i en fullsatt café att ni är instängda i en glasbubbla, människor kan skrika åt er och ni hör ingenting för allt ljud blir bara ett surr. Speciellt när du är trött eller stressad.
. Och så är det rädslan att hela tiden dumförklaras, det är jobbigt att vara ute bland okända människor, det är jobbigt att be dem upprepa sig hela tiden, det är jobbigt att missuppfatta och försöka reda upp missförstånd. Det är jobbigt att föra ett samtal, det är jobbigt i huvudtaget med människor. Telefoner är extra jobbiga, man vet aldrig om linjen ska brusa eller om volymen är för hög. Man vet inte om man kommer förstå den andre människan eller inte för det finns inget kroppsspråk att läsa av och igen rädslan över att bli dumförklarad, missförstå och så vidare.
Och det är EXTREMT jobbigt att på fester hela tiden be folk att sänka volymen eller be folk i närheten att sluta skrika, jag är den där tråkiga du vet, den där som är gammal i förtid, den som inte kan släppa loss och slappna av. Den som ska ha "lagom" ljudnivå.
Vilket gör att jag ofta hamnar i köket på fester, eller balkongen. För ljud gör ONT, stark fysisk och ibland förlamande smärta. Jag svär jag kan inte lyssna på Celine Dion eller Withney Houston, deras högsta toner även på låg volym är som en nål som borrar sig in i trumhinnan.
Tänk då någon med ett extremt gällt skratt, sånt där skitirriterande "jag vill slå in din skalle och se din hjärna välla ur din jävla bimbo"-skratt (alltid tjejer av någon konstig anledning som har sånt skratt) som många som har sådant skratt förväxlar med "smittsamt och unikt skratt som är en charmig del av min personlighet"-skratt
(det är det inte). Tänk er hur förbannat jävla ont ett sånt skratt gör när det skriks obehindrat rakt ut i luften precis bredvid någon som är ljudkänslig.
Och säger man till är man idiot, tyken och väldigt dum i huvudet... Ungefär på samma nivå som den som säger att "det är nog liiite väll mycket parfym, jag har lite svårt att andas här känner jag". Sån där jobbig människa som lägger sig hur andra ska leva sitt liv, en sån där som bara tänker på sig.
Så jag tiger istället, tiger och undviker. Tiger och ignorerar. För jag orkar inte förklara en gång till, orkar inte berätta, orkar inte blotta mig på det sättet. Så jag sätter mig någon annanstans eller försöker vända bort huvudet så ljudvågen inte träffar så hårt. Jag blir en stroppig och svår person som vägrar vara med och vara social.
Nej det är inte själva ljudet som är jobbigast med tinnitus, det är andra människor okunskap som är det.
Ska bli spännande om "de" hittar en fungerande behandling under min levnadstid.
Kommentarer
Trackback
