Jag kom plötsligt att tänka på dig.
Det är lustigt, för några år sedan trodde jag aldrig att jag skulle kunna sluta sakna dig.
Du hade nyss dött och jag var otröstlig.
Det tog ett tag innan jag slutade vara ledsen, några år till och med. Jag tänkte ofta på hur orättvist det var och hur mycket jag saknade dig. Men efter ett tag började jag tänka mindre och mindre på dig.
Efter ett tag slutade jag till och med att sakna dig, jag skäms lite när jag skriver det. Det var som om du aldrig riktigt hade funnits, jag hade slutat pratat om dig, pratat om de roliga minnena. Så du försvann lite grann, förlåt mig.
Men jag kom och tänka på dig precis nu, jag vet inte varför. Jag tänkte egentligen på hur jag växte upp. Det var efter en diskussion om identitet och jag nämnde både dig och morfar, hur ni hade påverkat mig. Fast egentligen är det mest du jag tänkte på. Visst morfar är väldigt speciell för mig och hans sätt att vara och hans kontakt med naturen har påverkat mig mycket, tror inte att jag skulle vara hälften så intresserad av miljöarbete om det inte var för han.
Men du var alltid där, du var aldrig långt borta som han. Du var där när det var jobbigt och du var där när allt var bra.
Känns konstigt nu att tänka att jag har blivit vuxen utan att du var där när det hände. Allt som har hänt de senaste åren har hänt utan dig.
Jag skulle vilja prata med dig någon gång, berätta allting och höra dig prata.
Jag undrar vad du skulle säga. Skulle du vara glad för min skull? För att mitt liv ordnade upp sig till slut.
Skulle du vara stolt över mig?
Vet du att jag jobbar med barn? Precis som du gjorde :)
Jag saknar dig mormor.
Jag förstår vad du menar, fint skrivet och inget du ska skämmas över. Jag kan känna likadant när det gäller min bror, man har glömt men ändå inte glömt. Kanske det är en del av processen?
Allt dom missat i våra liv. Men saknar dom som gått sin väg det gör man, men inte lika intensivt som i början, jag har accepterat det.
En kram skickar jag till dig Zarah
