Borde vara glad?
Det en vecka sen sist jag uppdaterade här. Jag tänkte att jag skulle börja skriva om att det är mycket på mitt jobb men det känns som om jag upprepar mig. Men det är mycket nu, det är besparningskrav och vikariestopp samtidigt som vi försöker få genom ett nytt jobbsystem. Som inte alla är med på.
Jag jobbar i en avdelning som ligger fristående, det nya systemet går ut på att vi jobbar mer tillsammans men i planeringarna så tycks min avdelning glömmas bort. Eller dumpas över problem på. Jag blir arg ibland på vissa så slänger ur sig saker eller "lösningar" på problem som rör min avdelning utan att vara medveten om hur våra möjligheter ser ut. Är ett besök ut till oss så mycket begärt? Mitt schema skulle också ändras men efter att jag la in en liten protest om att det krockar då så kom de på att de kunde lättare ändra i min kollegas schema.. Det är också sånt som blir jobbigt, att jag plötsligt kan få information om ändringar som inte alls har tagits till hänsyn till hur det påverkar resten av min dag.
Jag vill bli arg, min instikt säger åt mig att bli arg att brusa upp och säga ifrån. Men jag MÅSTE samarbeta, jag måste anpassa mig. Det är jobbigt för alla, allas situation är påfrestande. Så jag tiger, tiger för att inte bli aggroZarah. Tiger för att samarbeta och inte göra mig ovän med någon. Tiger för att alla känner samma hopplöshet för situationen.
Så jag är tyst och blir mer arg på mig själv. Varför söker jag inte ett nytt jobb? Det är bara den här stadsdelen som har kris, resten av landets skolor går det faktiskt rätt bra för. Varför tänker jag ens på ett nytt jobb? Ett jobb där jag får en lön som matchar min kompetens (Borås kommun vill inte satsa på att göra fritidspedagogyrket attraktivt så får de skylla sig själv att inga nyutbildade vill jobba där), ett jobb där de jobbar mer intrigerat mellan skolan och fritids (som jag är utbildad till och vill jobba med), ett jobb där det inte kör ihop sig så fort man kommer på morgonen för att halva personalstyrkan har semester/är sjuka/vabbar. Ett jobb där man kan ha fantastiska idéer och gå iväg för att genomföra dem utan att lämna kollegan ensam med 30 barn.
Men jag har ju ett jobb där de åtminstånde försöker jobba mot ett sätt jag vill jobba mot, jag får en massa uppmuntran att göra de projekt jag vill göra (sen att vi har ont om personal och matrial rår inte arbetslaget för).
jag kanske bara borde vara glad istället? men varför hittar jag bara en massa fel?
