Imorgon flyttar jag!
Eller mjea, imorgon åker jag och köper en säng på Ikea och ställer in i lägenheten.
På lördag är det dagen då resten händer. Det känns lite skumt att lämna min lilla lägenhet, som jag har nämnt innan lider jag av sjuklig seperationsångest och får ångest för typ allt som jag måste lämna. Men jag är endå lite glad, den här lägenheten har aldrig känts som "hemma", jag har aldrig älskat den och jag har egentligen aldrig gillat att vara i den.
Kanske var därför jag aldrig var hemma mer än när jag behövde vara det. Men nu ska jag flytta och jag känner av seperationsångest endå. Jag vet inte om jag gillar min nya lägenhet heller, den känns liten fast den är större och den är från typ femtonhundratalet och det sitter inaktiverade larmknappar överallt. Dessutom gillade jag inte bovärden när jag var där och pratade med henne, hon verkade så nonchalant på något sätt. Eller hon blev väll mer personligare sen när jag började fråga om hur man gör för att be om nya tapeter och sånt, men hon kändes endå väldigt genuint ointresserad, som om utgick från att jag inte kommer vara kvar.
Jag är rätt van vid att jag tar beslut "på stående fot" för det är så min hjärna fungerar, jag är inte mycket för att sitta och grubbla eller sitta och vänta på att någon annan tar beslut. Och jag har sedan länge bestämt mig för att inte ångra något jag beslutat, annars hade det inte funkat. Ånger skapar ångest och ångest skapar deppressioner. Jag har valt bort deppressioner så då väljer jag också bort ånger.
Fullt ös - medvetslös helt enkelt och imorgon kör vi.
