Man märker att man är pedagog
När man ser automatiskt vilka "fel" okända människor gör mot barn. Som nyss var det en tant utanför fönstret först klagade på att barnen gick för långt ifrån henne och hotade med att om de inte skärpte sig så skulle de få hålla henne i handen (bara det var ju jättefel, hålla en vuxen i handen ska ju vara en trygghet och något bra inget "straff")
Och när de försökte gå brevid henne för att hålla jämna steg så saktade hon in och då klagade hon på att de saktade in. Daah de gick sakta för att du gick sakta kärring >_<
Så onödig grej att klaga på, de försökte ju vara duktiga. Det är inte lätt att vara liten och bli behandlad som vuxna... Du som vuxen är ledaren och du bestämmer takten, du kan inte låta barnen bestämma takten och sen skälla på dem när de gör fel, inte när de är så små.
Att i huvudtaget använda "straff" är jag väldigt skeptiskt emot. Som pedagog vet man hur mycket såna små saker påverkar barnen, allt de blir tillsagda och tillrättavisade om fastnar i deras minnesbank om hur man ska bete sig. När de blir lärda på "fel sätt" blir de förvirrade, varje försök att göra rätt borde uppmuntras även om det ibland inte riktigt blir som de vuxna hade tänkt sig från början. De ska inte bli "straffade" när de försöker för då blir det "fel" att försöka. Att straffa ska bara användas när man vill markera att detta inte är okej och straff ska ALLTID komma med en förklaring om varför straffet utdelades och ges ett alternativ till vad man ska göra istället.
Som vuxen gör du fel om du använder straff utan att reflektera varför du gör det. Dessutom är det ganska meningslöst att ge allvarligare straff som "time out" när barnet är yngre än typ tre år. (jävla "supernanny-metoder" som ska användas i extremfall men som folk tror att de kan använda närsomhelst). För så små barn kan inte förstå den abstrakta iden om konsekvenser. Därför ska man vara sparsam med "straff" och för att straff förlorar sin effekt ju oftare det används, barnet blir så van att alltid straffas så till slut blir det inte längre någon idé att försöka göra rätt, dessutom blir straffen något de kan leva med.
Nu tänker jag lägga ner lite tid på varför jag hatar supernanny-metoden time out: När barnet blir avskilt från de andra skapar det en enorm osäkerhet hos barn, kom alltid ihåg att människor är flockdjur och ju yngre barn är desto mer flockinstinkter har dem, att avlägna ett barn från flocken är ett väldigt grymt straff. Barnet blir rädd och osäker och i kombination att barnet blir uppryckt och inte får en ordentlig förklaring till varför den blir avlägsnat skapar en förvirring. Barnet mår bara dåligt och kopplar inte med att den välte ner tallrikten från bordet för sjunde gången med att få sitta i ett annat rum. Detsamma knepet om att slå tillbaka om barnet slår dig, barn under tre år (tre till fyra beror på mognadsutvecklingen) ÄR egocentriska, de har inte fattat att andra människor kan känna andra saker. De fattar inte att det gör ont på dig, de fattar bara att du blir arg/ledsen och det är de de vill för de är arga eller ledsna.
Sjävla idén om time out för att barnet ska lugna sig är bra dock! Men en time out där barnet får sitta i ditt knä och blir fasthållen (inte hårt men tillräckligt för att den ska sitta kvar) tills den har lugnat ner sig funkar mycket bättre. Men det viktigaste där är att DU är lugn och inte arg, prata med barnet och säga att du vill att barnet ska vara lugnt. Om du är arg och om du skäller blir barnet ännu mer hysteriskt och argt, som sagt, barn är flockdjur och känslor smittar. Barn som är arga och slår och skriker och protesterar vet oftast inte själva vad de är, de mår dåligt och reagerar på det. Stoppa ett barn som slår genom att hålla i händerna (aldrig hårt!) eller slå undan händerna, acceptera aldrig att barnet slår men bli heller aldrig arg. Säg till barnet "du är arg/ledsen nu" så den själv kan sätta ord på sina känslor, då blir det i framtiden lättare för barnet att hantera sina känslor om den vet vad det är för känslor den har. Och försök sätt barnet i ditt knä och viska till barnet, trösta det som om det vore ledset och samtidigt kan du passa på och säga att du vill att barnet ska lugna sig och inte slåss.
Att avlägnsa ett barn i det stadiet där de är argt skapar en förvirring hos barnet och det kommer eskalera ilskan till nästa gång eftersom den inte har fått lära sig hur man lugnar ner sig själv, vilket du gör när du tröstar ett argt barn.
Därför hatar jag supernanny, visst hennes metoder funkar på tv men det är i extremfallen hon använder metoderna där beteendet har eskalerat till nivåer som det inte går att hantera på något annat sätt. Din tvåårings tvåårstrots är inte extremfall, det är en del av den emotionella utvecklingen. Det är samma känsloutfall som tonåringar får i puberteten. Om du minns hur arg helt utan anledning du var då så tänk att din tvååring upplever samma sak.
