lite av varje
I lördags tränade jag med en instruktör och allt blev så mycket lättare när hon ställde in alla inställningar på maskinerna än det var när man provattränat själv. Imorgon ska jag iväg och träna igen! Helt på egen hand. Eller ja nästan, jag har en kompis och min tränings "dagbok" med mig.
Det känns faktiskt bra att ha börjat träna, det är lite styrka och lite kondition. Lite allround. Förhoppningsvis (förutom att jag blir starkare och får bättre kondition) blir jag piggare, lite gladare får, bättre hållning och orkar mer och massor av annat folk säger kommer med träning.
Min plan är att träna styrke/kondition två gånger i veckan Yoga en gång, få se hur motivationen ser ut om en vecka haha. Men förra veckan gick det bra, det gör väldigt mycket att jag har en kompis med mig, och det blir speciellt peppande när båda är såna vinnarmänniskor som försöker vara liite bättre än den andre haha. Fuck stöttande och hjälpa varandra liksom, haha nej då.
Jag är lite tvedelad till jobbet: jag älskar mitt jobb! Men jag är sjukt stressad och frustrerad pga arbetsbelastningen och att vi aldrig har tillräckligt med folk eller resurser för att göra några "bra" pedagogiska aktiviteter. Jag har smått kollat efter jobbannonser men jag har inte skickat någon ansökan.
På torsdag ska jag ha ett möte med rektorn för hon ville förklara hur hon tänkt med vår avdelning och hur vi ska lösa (den akuta) personalbristen utan att vi får en till pedagog dit. Att vi blev halvt som halvt lovade en till personal på min avdelning till hösten har hittils gjort att jag kunnat bitit ihop, för det är jobbigt nu och det kommer bli värre til hösten med 30 barn till som ska börja i augusti.
Så, det börjar luta åt att det kanske är dags att söka sig till ett annat jobb. Eller jag vet inte ...
Lönen suger (borås kommun vill inte satsa på lärarna)
75% och inte fulltid känns i plånboken, speciellt med en kass grundlön. Jag känner mig fortfarande lika fattig som när jag fick csnlån.
Jag får inte jobba i skolan som jag egentligen vill (intregrerat)
Arbetsbelastningen är sjuk, vi ska fixa en bra och kvalitativ verksamhet utan tillräcklig personal och utan resuser.
Vissa dagar (fast nu börjar det bli bättre, kanske jag vänjer mig) känner jag mig deppig på vägen hem för att jag känner mig som en usel pedagog. De dagarna får det att kännas lite som om jobbet går ut på att vakta barnen så de inte gör illa varandra.
Men... Trots allting tycker jag om mitt jobb. Barnen har accepterat mig som en permanent fröken som är där för att stanna. Det är inga maktkamper eller testandet av gränser i samma grad som innan och jag känner att de litar på mig. Och jag tycker om mina kollegor. Byter jag jobb så måste jag börja om med allt det där igen. Och jag har istort sett min egen avdelning!
Min avdelning (och kollegans men han håller mest med mig när jag föreslår något och verkar vara glad över att jag vill mycket ansvar), jag får, så länge resurserna tillåter, göra nästan vad jag vill. Sätta upp de regler och genomföra de aktiviteter jag vill och anser är bra. And I love that. Även om jag har dagar då jag känner mig som en dålig pedagog, så får det mig att känna mig som en bra pedagog. Jag styr, jag utformar för att jag kan, jag är kompetent. Och jag utvecklas av det. Kommer jag få det på ett annat jobb? Kommer jag komma in på någon annans avdelning då?
Dessutom ligger jobbet så bra till, får jag ett nytt jobb så kanske jag måste flytta igen.
Det är jobbigt att flytta...
