Flaschbacks
Jag har lite flashbacks från högskolan just nu.
Vi har fått i uppdrag att genföra en dum it-utbildning på jobbet. Alla lärare i Borås Stad ska vara godkända i något som kallas PIM (som jag glömt vad det står för, men nått om IT antar jag).
Grejen är den att det är så dumt, så jag har vissa stunder förträngt att den existerar.
Det är bra att det finns för de personer som inte har en datorvana, men för vi som är födda senare än 1985 och har växt upp med datorer överallt. Vi behöver inte lära oss att om vi trycker på det röda krysset i högra hörnet så stängs programet av.
Nej.
Så jag har roat mig med att gå emot varje uppgift och göra det större och mer komplicerat än vad jag behöver. Som när vi skulle göra en powerpoint och vi skulle antagligen ha med en animation (där bilderna byts på olika sätt) och en bild som vi hade gjort om i något redigeringsprogram. Jag gjorde animinationer, samtliga bilder redigerade jag i mitt redigeringsprogram till såna där super arty-bilder och så gjorde jag två gif-bilder (och ett kollage).
Nu skulle vi ha gjort en liten kortfilm med bilder och en berättarröst.
Skittråkigt!
Så jag samlade några kompisar och spelade in en Zombiefilm! Mycket mer inspirierande.
Men jag hade glömt att filen bara fick vara 12mb stor. Så min fina film som jag redigerade i två dar (gjorde egen musik och allt) råkade bli lite för stor (55mb) och gick inte att skicka in.
Så jag skickade in den okonventerade filen och samtidigt förklarade att jag glömde begränsningen men hoppades på överseende för jag hade lagt ner så mycket tid på den. Problemet är nu två.
1 jag får inte godkänt för den är för stor.
2 hon kan inte öppna den för att hon inte använder moviemaker.
Vilket för mig till ämnet om flaschbacks till högskolan.
Jag vet att den är inskickad och jag vet att jag kanske inte får godkänt. Så istället för att logga in och se om jag är godkänd eller inte. Så väljer jag att totalt ignorera det. Precis som under högskoletiden.
Mitt handlande är en mänsklig reaktion som bygger lite på schördingers teori om att antagligen är något eller så är det inget och man vet inte vad det är innan man har sett det. Den där sista biten i teorin brukar folk glömma bort och tolkar helt felaktigt att teorin handlar om att det finns ett magiskt parallelt universum där saker är både och samtidigt.
Vilket är absurt och inte alls så han menade, han menade med att katten antagligen är död eller inte död med att man inte vet försen man har öppnat lådan.
Men det känns just nu bra att inte veta.
För jag orkar inte engera mig i att göra ett tråkigt bildspel när jag har lämnat in en awesome film.
Men precis som under högskoletiden måste jag man up och titta efter om den där djävla uppgiften är godkänd eller inte. För den måste ju göras.
Men inte idag
*sneakyface*
Vi har fått i uppdrag att genföra en dum it-utbildning på jobbet. Alla lärare i Borås Stad ska vara godkända i något som kallas PIM (som jag glömt vad det står för, men nått om IT antar jag).
Grejen är den att det är så dumt, så jag har vissa stunder förträngt att den existerar.
Det är bra att det finns för de personer som inte har en datorvana, men för vi som är födda senare än 1985 och har växt upp med datorer överallt. Vi behöver inte lära oss att om vi trycker på det röda krysset i högra hörnet så stängs programet av.
Nej.
Så jag har roat mig med att gå emot varje uppgift och göra det större och mer komplicerat än vad jag behöver. Som när vi skulle göra en powerpoint och vi skulle antagligen ha med en animation (där bilderna byts på olika sätt) och en bild som vi hade gjort om i något redigeringsprogram. Jag gjorde animinationer, samtliga bilder redigerade jag i mitt redigeringsprogram till såna där super arty-bilder och så gjorde jag två gif-bilder (och ett kollage).
Nu skulle vi ha gjort en liten kortfilm med bilder och en berättarröst.
Skittråkigt!
Så jag samlade några kompisar och spelade in en Zombiefilm! Mycket mer inspirierande.
Men jag hade glömt att filen bara fick vara 12mb stor. Så min fina film som jag redigerade i två dar (gjorde egen musik och allt) råkade bli lite för stor (55mb) och gick inte att skicka in.
Så jag skickade in den okonventerade filen och samtidigt förklarade att jag glömde begränsningen men hoppades på överseende för jag hade lagt ner så mycket tid på den. Problemet är nu två.
1 jag får inte godkänt för den är för stor.
2 hon kan inte öppna den för att hon inte använder moviemaker.
Vilket för mig till ämnet om flaschbacks till högskolan.
Jag vet att den är inskickad och jag vet att jag kanske inte får godkänt. Så istället för att logga in och se om jag är godkänd eller inte. Så väljer jag att totalt ignorera det. Precis som under högskoletiden.
Mitt handlande är en mänsklig reaktion som bygger lite på schördingers teori om att antagligen är något eller så är det inget och man vet inte vad det är innan man har sett det. Den där sista biten i teorin brukar folk glömma bort och tolkar helt felaktigt att teorin handlar om att det finns ett magiskt parallelt universum där saker är både och samtidigt.
Vilket är absurt och inte alls så han menade, han menade med att katten antagligen är död eller inte död med att man inte vet försen man har öppnat lådan.
Men det känns just nu bra att inte veta.
För jag orkar inte engera mig i att göra ett tråkigt bildspel när jag har lämnat in en awesome film.
Men precis som under högskoletiden måste jag man up och titta efter om den där djävla uppgiften är godkänd eller inte. För den måste ju göras.
Men inte idag
*sneakyface*
Kommentarer
Trackback
