Life of an Åkerspöke

Tidigare i mitt liv var jag en radikal talspråkskrivare.
Seriöst, jag var militant antispråkfacist. När främlingar från nätet (främst irc) kommenterade mitt talspråkskrivande blev jag än mer anti.
Jag tog i ännu mer och hävdade bestämt min rätt till att uttrycka min individualitet.

Irc är en ersättning för tal, hade jag som försvar. Detsamma gällde mail och gästboksskrivande (ni minns säkert tiden där vi hade gästböcker istället för en "wall" eller för att använda det försvenskade ordet, vägg). Det var enligt min åsikt ett inofficiellt forum och därför var användandet av talspråk befogat.

Det var inte så att jag inte kunde skriva. Nej jag var ganska bra på att skriva, jag hade min mest produktiva period av diktskrivande och noveller under gymnasiet. Det var bara så, besvärligt. Och formuleringarna blev onaturliga.
Så de som tjatade om grammatik var enligt mig, töntar i den värsta formen. De där lite äldre, som tror sig vara lite finare. De där som inte kan ta en del av det sociala samspelet. De som är för upptagna med att visa sitt kunnande istället för att vara socialt kompetenta.

Senare läste jag svenska A och svenska B på komvux. Där hände det något.
Läraren hade ingen förståelse för artistisk frihet gällande skrivregler. Obarmhärtigt blev mina "mej" och "dom" överstrukna med en argsint rödkulör. Mina särskrivningar fick en ännu argare symbol och mina syftningsfel fick ofta en notering om ett behov av personlig konsultation.
Jag var länge i chock, jag som var van att prata omkull lärare och argumentera för ett godkännande. Ibland med ett hot av att inte skriva något alls fick jag till slut ett undantag. Men inte hos henne. Nej hon förklarade varje gång att detta var en kurs i svenska, inte i prosa.
Och jag behövde inte någon lektion i prosa, för det kunde jag utan och innan.

Sakta men säkert förvandlades mina mej till mig och mina dom försvann för alltid. Även vid inofficiella tillfällen som msn eller annan chatt.
Men jag hade ändå mina värderingar kvar. Jag försvarade användandet av talspråk i mailandet och chattandet, fast jag hade gått över till skriftspråket.

Senare började jag på högskolan. Jag har svårt att uttrycka min förändring, men det var en förändring långt mer dramatisk än den förra.
Mitt i utbildningen märkte jag att jag mer och mer började störa mig på stavfel. Började störa mig på meningar utan korrekt meningsbyggnad. Och jag började störa mig på "dom".

Jag har blivit det jag hatar.

Jag vägrar svara på mail som innehåller fler än ett frågetecken i rad.

Jag har blivit en språkfacist.