Ibland
Sitter jag uppe och funderar för länge på nätterna.
Jag funderar för mycket.
Ibland när jag funderar kommer verkligheten ikapp.
Jag lever mitt fantastiska liv och är så fantastiskt jävla stolt över mig själv för jag har byggt upp det själv.
Det finns få saker som jag har fått gratis. Mitt liv har inte varit en evig våg av flyt som jag har surfat på.
Men jag lever som om det har varit det.
Jag skrattar, jag flummar, jag festar, jag kostar på mig att vara mentalblond och bekymmersfri.
För jag kan.
För att jag kan det, för att jag förtjänar det, för att det är så här enkelt livet ska vara.
Men ibland kommer minnena ikapp. Jag vill lägga mig under täcket i fosterställning tills tankarna försvinner av sig själv.
Jag tänker inte att det är synd om mig och jag tänker inte alls på hur dåligt jag mår.
Nej, det jag tänker är att allt är en lögn...
När jag flyttade hade jag ingen självkänsla, inget självförtroende och jag var vilsen vart jag än stod någonstans.
Så jag har byggt upp allt sånt, jag har byggt upp en identitet och ett liv. Mitt liv, som jag ville ha det.
Men är inte det som känns som en lögn. Nej, det känns sant.
Det som känns som en lögn är vad som hände förr, hur jag mådde förr.
En lögn! Jag har inte mått dåligt! Jag har inget trauma! Jag har aldrig varit trasig!
Och när minnena kommer ikapp känns det som om jag har svikit mig själv.
Jag har svikit mitt yngre jag, hon som jag lovade att kämpa för ett bättre liv.
Jag lovade henne att en dag skulle allt vara så fantastiskt.
Och nu när det är fantastiskt har jag glömt henne...
