Life of an Åkerspöke

När jag kom hem ser jag två yngre killar i sex-sju års åldern sitta längst upp på trappan bakom en av ståldörrarna, innan jag hinner låsa upp så frågar en av pojkarna myndigt "har du nyckel?" 

Ja det har jag? Hurså? 

Ja då får du komma in...

Är ni dörrvakter idag? Undrar jag och kommer på mig själv att jag använder "lekrösten"

Ja! Det är vi! Säger den första pojken.

Aaah så ni håller koll på alla som kommer in hit? 

Japp säger han aktoritärt och den andre pojken skriver något i sin anteckningbok.

Vad bra säger jag, fortfarande med lekrösten, så vi det inte kommer in konstiga människor in. Det känns tryggt att ni håller vakt.

Pojkarna sträcker lite på sig och ser väldigt vuxna och stabila ut när jag går förbi dem och jag säger igen att det är bra att de håller koll på läget.

Och den ena pojken säger "ja vi håller koll på alla stora människor".

Där är två pojkar som jag aldrig har pratat med förut och ändå spelar jag med i deras lek. Bara så där. 
Som om det var helt självklart och de svarar helt enligt ramarna för leken, de kör hårt på sin grej att de är dörrvakter. Och de verkar inte tycka att det är ett dugg konstigt att jag hakar på.

Varför är det aldrig så enkelt att integrera med vuxna människor?