Mitt sista komplex
Jag har inte så mycket komplex kvar längre.
Sedan jag bestämde mig för att sluta vara depprimerad och sluta ha panikångest har jag tränat bort sådan.
Jag brukade för några år sedan säga att "bada offentligt är mitt sista komplex, min sista stora ångestgrej jag har kvar".
Jag hatade att bada offentligt, varje försök slutade i att jag kom hem och mådde kasst. Därför att det tog så mycket energi att bara stå ut att vara i en badräkt bland folk.
Sedan bestämde jag mig för att träna och min träningskompis ville prova vattenzumba.
MJEA jagvetintejag, jag kanske ska skippa.. Fastdetlåterjättejätteroligt OKEJDÅ jagföljervällmeddå.
Kunde hon så kunde väll jag också!
Ångestångestångestångest
Det var nästan bara två år sedan (eller är det nästan tre år nu?). Jag hade ett par jääääättestora badbyxor som nästan nådde mig upp till armhålorna och ett badlinne jag kunde dra ner nästan ner till halva låren. Som jag gick och drog ner hela tiden.
Efter ett par gånger var hon en gång tvungen att ställa in. Jag minns inte varför. Men det slutade med att jag stod själv i omklädningsrummet och funderade och övervägde mellan att gå ut dit och träna vattenzumba som är veckans roligaste träningspass. Eller att gå hem.
Jag ville ju inte gå hem.
Så jag gick ut själv.
Ångestångestångestångest
Men efter det har jag kunnat gått ut i simhallen helt själv!
Jag badar till och med bubbelpool ibland efter ett simträningspass själv. All casual.
Jag hade klarat av mitt sista komplex, min sista stora ångestgrej
Jag är starkare än min egen ångest
(en peppmantra jag kom på för några år sedan)
Idag!
Idag badade jag i en bikini.
JAG badade i en fucking bikini.
Nu var det inte riktigt meningen. Jag hade i stressen och i semesterhjärnan lyckats fått med mig två underdelar och inget badlinne. Och det slumpade sig så att BHn jag hade var en bikiniöverdel.
Som är så bekväm att den har uppgraderat sig till en vardagsBH.
Så...
Liksom... Jag kunde ju inte bara gå hem. Eller hur?
Så jag smög mig ut, simmade och gick stolt tillbaka till omklädningsrummet.
I efterhand kan jag faktiskt erkänna att jag är lite besviken på folks uteblivna reaktioner.
Alla var all casual.
Inga blickar, varken pepp eller äcklande. Och det var inte så att folk undvek att titta på mig.
Fick bara ett sånt otroligt ointresse.
Hallå!? Jag är ju tjock!?
va fan har jag peppat och mentalförberett mig på då?
Hursomhelst.
Jag är starkare än min egen ångest.
